Efter Steve Jobs död i oktober 2011 påbörjades snart arbetet med inte bara en utan två filmer baserad på hans liv. "Jobs", där Ashton Kutcher gör rollen som den karismatiske och inte sällan både elake och geniale Applegrundaren, är först ut.
När "Jobs" presenterades var många skeptiska – en lågbudgetrulle med en skådespelare som räknas som en lättviktare i huvudrollen. Projektet sågades tidigt av Apples andre grundare Steve Wozniak, som fått manuset tillsänt sig med filmmakarnas förhoppning att han skulle medverka som konsult.
Wozniaks kritik gällde felaktigheter i historien och ett allt för stort fokus på Steve Jobs betydelse för Apple under de tidiga åren. Att biografiska filmer tar sig friheter med verkligheten är dock inget nytt, och även om Applekännare lär grimasera några gånger under filmen, är det inte där "Jobs" huvudproblem ligger.
Det är i stället bristen på fokus. "Jobs" stressar ständigt vidare och lämnar lucka efter lucka öppen. Att just manuset haltar förvånar sett till produktionens ramar, är det något som inte borde varit avhängigt en tajt budget är det själva berättelsen. På området som borde varit det kostsamma – att återskapa 70- och 80-talets norra Kalifornien – excellerar dock filmen, för visuellt imponerar "Jobs".
Steve Jobs unga år står i centrum, hur Apple växer och hur den nyckfulle grundaren utvecklas till en belastning för det alltmer traditionellt styrda storföretag Apple blir. Steve Jobs kickas ut 1985 och återkommer som frälsare elva år senare, då Apple förlorat sin aura av coolhet.
Tiden däremellan, då Steve Jobs genomgick en rad motgångar och misslyckades grovt med sitt nya datorföretag Next, nämns knappt. Det gör att filmen inte ger någon förklaring till varför den andra akten på Apple blev så framgångsrik. Att det var motgångarna under Nextåren som gav Steve Jobs mognaden att bli en företagsledare i världsklass får vi aldrig veta.
Ett annat problem är att filmen nästan inte alls försöker visa vad det är som har gjort Steve Jobs och Apple till udda fåglar i datorvärlden. Ashton Kutcher (som är mycket bildlik och helt okej i rollen) visar hur Steve Jobs blev skogstokig när datorn Lisa inte kunde byta typsnitt i ordbehandlingsprogrammet, likaså att han kände sig sviken när styrelsen av kostnadsskäl krympte original-Macintoshens minne från 512 till 128 kilobyte. Men det stannar där – lösryckta anekdoter, ingen förankring.
Det är bara att hoppas att Aaron Sorkin, som nu skriver på manuset till den andra filmen om Steve Jobs, lyckas bättre.