Man kan inte säga annat än att regissören David Cronenberg ständigt vågar sig på nya asätt att berätta. Filmer som Flugan, eXistenZ, Crash, A history of violence och Eastern promises är alla sinsemellan mycket olika men gemensamt är alltid att de ställer svåra men viktiga frågor om vår existens här och nu.
Nya A dangerous method är förstås inget undantag, även om den utspelas för mer än hundra år sedan. Till den schweiziske läkaren Carl Jung kommer den djupt störda patienetn Sabina Spielrein. Han väljer att behandla henne med enbart samtalsterapi, något som är nytt och kontroversiellt på denna tid. Eftersom detta även var långt innan psykofarmakrevolutionen var behandlingarna ofta en blandning av olika våldsamma metoder, som isbad, bältesspänning och liknande.
De når tillsammans goda resultat, samtidigt som deras relation också går över i attraktion och förälskelse, med inslag av masochism.
Under tiden håller Jung även kontakt, per brev och personligen, med den i Wien verkande Sigmund Freud. Dessa båda giganter inom psykologin hade många gemensamma ståndpunkter, men också många olika. I ett slags dialektik dem emellan utformas den kommande psykoanalysen. Sabina Spielrein blir delvis en bricka i ett slags triangeldrama, ovanpå det som redan pågår mellan henne, Jung och dennes fru Emma.
Det är en fascinerande berättelse som David Cronenberg har gjort. Samtidigt som det på ytan är vackra och sköna miljöer – inte minst kläderna – för den överklass det handlar om pågår det mycket mörker i själsdjupen. Freud är som jude, liksom Spielrein, rädd för att de antisemitiska strömningarna ska störa framläggandet av de vetenskapliga rönen. Hon kommer dessutom faktiskt i framtiden att dö i de nazistiska förföljelserna under andra världskriget.
Cronenberg fokuserar gärna på detaljerna. Hjälpmedlen som står till buds i den tidiga psykologiska forskningen är dessutom spännande att se i aktion historiskt.
Filmen är fylld av existentiella diskussioner. Det mesta av vad de avhandlar är lika relevant i dag: hur ska man leva sitt liv, hur hålla sina drifter i schack, personligt utlevande kontra samhällets bestånd, och så vidare. Som en liten extra djävul kommer hedonisten Otto Gross in, även han läkare med psykologi som specialitet och samtidigt patient hos Jung, och ställer till det.
Det hade aldrig gått att göra denna film utan den eminenta skådespelartrio som spelar rollerna. Främst då Keira Knightley som spelar utlämnande och intensivt – ibland på gränsen till plågsamt realistiskt – som Sabina Spielrein. Michael Fassbender visart återigen att han klarar psykologiskt (!) djuplodande roller lika bra som actionrollerna. Viggo Mortensen bara ÄR Freud, evigt blossande (ibland är en cigarr bara en cigarr även för Freud). Lägg till Vincent Cassell som Otto Gross.
Som helhet är det en stark, tänkvärd och skickligt gjord filmsom David Cronenberg har gjort. Den fångar en tidsanda och leder samtidigt utan vidare in i vår tid.