Beskedet att den fantasifulle Guillermo del Toro (Pans labyrint, Hellboy) skulle göra en film med gigantiska robotar engagerade diverse filmforum: Vilka japanska "mecha"-konventioner skulle han låna? Och skulle han lyckas gjuta liv i stadsröjargenren efter vad Michael Bay gjort med Transformers, för att inte tala om den sorgliga Hollywood-Godzilla från 1998?
del Toro gör helt rätt när Pacific rim brakar loss: en gigantisk varelse kvaddar en bro så att stålbalkarna gnyr. Vi får veta att mänsklighetens framtid står på spel efter att skräckinjagande "kaijus" börjat dyka upp från havsbottnen. Vårt bästa motmedel är häftiga 80-metersrobotar, "jaegers", som byggts genom internationellt samarbete för att gå i handgemäng med monstren. Vi blir också upplysta om att "jaeger"-programmet blivit akterseglat på sistone, och att de piloter och officerare som försvarar det gamla nu blivit missförstådda outsiders.
Efter de första bombastiska striderna börjar jag sakna den ödesmättade bakgrundshistorien, ungefär samtidigt som slagsmålen tappar i perspektiv: wow-faktorn med att människor och byggnader ser pyttiga ut försvinner när actionscenerna flyttas ut i havet. Jag letar också efter ett korn av den lekfullhet som gjorde en plastig rulle som Godzilla: Final wars så hysteriskt underhållande. Till slut hittar jag det bara i några typiska guillermiska infall, men tyvärr också i militärbasens överspelande comic relief-forskare. Som underhållning är Pacific rim klart godkänd, men berättelsens stomme och potentiella djup lämnas för lättvindigt.