Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten blev hett nyhetsstoff världen över när bananjätten Dole stämde honom för förtal 2009. Det var svenskens film Bananas, om nicaraguanska bananarbetares kamp mot fruktbolaget, som hade retat upp det multinationella företaget.
Nu har Gertten gjort en film om Doles försök att tysta honom. Big boys gone bananas skildrar det mediala spel som företaget iscensatte i symbios med sin pr-firma i syfte att svärta ner hans rykte. Det resulterade bland annat i att Bananas lyftes ur tävlingssektionen på filmfestivalen i Los Angeles, samtidigt som de reportrar (också i Sverige) som rapporterade om konflikten regelmässigt blev kontaktade av Doles pr-maskineri.
Rent visuellt är Big boys gone bananas inte mycket att hurra för. Det är många gubbar framför datorskärmar, mycket prat och lite bildmässig action. På minussidan ligger också att den som följt med någorlunda i nyhetsflödet kan stora delar av historien redan från början.
Ändå är filmen bitvis nästan andlöst spännande. Med vass dramaturgisk förmåga renodlar Gertten bilden av Davids kamp mot jätten Goliat, får biobesökaren att känna att det faktiskt handlar om en strid för yttrandefriheten.
Ibland anar man att regissören har valt bort spår som inte varit till fördel för honom eller för filmen Bananas, men också det är man beredd att släta över. Gertten gör ju ingen hemlighet av att hans film är en subjektiv partsinlaga.
När en vanlig kund lyckas få hamburgerkedjan Max att sluta sälja Doles fruktkonserver börjar maktbalansen tippa över i Fredrik Gerttens favör. Och då regissören ringer det sista av filmens många telefonsamtal är den gamla sagan om hur även en liten människa kan oskadliggöra en skräckinjagande jätte till synes fullbordad.