Beundransvärt återhållen

För den goda kvinnan, Hannah, som i sin välgörenhetssecondhand-butik tar hand om andra människors skräp – lever inte alls det perfekta liv som hennes yta ger sken av.

Den vilsegångne mannen, Joseph, ständigt arg och ofta våldsam, brakar en dag in i Hannahs butik. Här skulle en ömsesidig utvecklingsresa kunna börja, en berättelse om kamp och upprättelse, men debuterande långfilmsregissören Paddy Considine vill hellre berätta något som skulle kunna hända på riktigt.

De nedgångna gatorna och de trasiga människorna är filmade med en stillhet och värdighet som gör Tyrannosaur lätt att se. De bilder som sitter kvar efteråt är inte närbilderna på Olivia Colman, de hastigt uppflammande våldsutbrotten eller ens Josephs hjärtskärande grannpojke – utan helbilderna av Peter Mullan som bara går; bilder som i en annan regissörs händer kanske hade strukits till förmån för det intima dramat, eller bara funnits med för att visa förflyttning mellan punkt a och punkt b. Här är de bilderna i stället som det stilla vattnet i vattenglaset i den Jurassic park-scen som filmtiteln anspelar på: mellanrummen av stillhet, det före och det efter som markerar att tyrannosaurien inte sätter ned foten tungt i marken; inte just nu, men snart.

Men tyvärr är Tyrannosaur en berättelse, och berättelser måste ta slut – på ett eller annat sätt, och slutet måste berättas – på ett eller annat sätt. I övrigt är filmen beundransvärt återhållen, närmast kondenserad med sin speltid på halvannan timme, men när det är dags att avsluta går det helt enkelt för hastigt. Det är först här som Paddy Considine avslöjar att Tyrannosaur är hans första långfilm; medan bildspråket är fortsatt skarpskuret låter han manuset fläckas av standardlösningar. En sådan tur att han ända in i slutbilden har två formidabla skådespelare.