Barnen visar vägen

Sommaren går mot sitt slut. Året är 1965, platsen är ön New Penzance utanför New Englands kust. I Wes Andersons senaste film, Moonrise Kingdom, rymmer den ”emotionellt obalanserade” (som hans fosterföräldrar beskriver honom) khakiscouten Sam Shakusky (Jared Gilman) i väg tillsammans med sin brevvän sedan ett år tillbaka, Suzy Bishop (Kara Hayward). ”Jiminy Cricket, he’s flown the coop!” utbrister scoutledaren Ward (Edward Norton) när han upptäcker att hans ena scout lämnat sitt tält och Camp Ivanhoe.

Varje bildruta i Andersons film erbjuder en perfekt komposition av dess innehåll och en otvivelaktig färgsäker estetik. Det går inte att ta miste på att det är Wes Anderson vi har att göra med och det är få regissörer som är så igenkännliga som han. Med filmer som Rushmore (1998), The Royal Tenenbaums (2001) och The Fantastic Fox (2009), har han presenterat en helt egen ny ton för filmvärlden att skåda. Hur kan man inte bli förälskad i en film innehållandes söndagsskoleskor, en portabel skivspelare, ung kärlek och bekymrade barn på rymmen? Men Andersons filmer rymmer betydligt mer än bara stil och med Moonrise Kingdom har han tagit ytterligare ett steg närmare konstnärlig storhet.

Kameran är placerad rakt framifrån och växlar ofta mellan närbilder och storslagna vyeer på ett sätt som för tankarna till Sergio Leone. I likhet med denne regissör finns också en del av Andersons berättande i bilderna. Katastrofen är alltid närvarande i Andersons filmer och så även här. Många element i filmen är inspirerade av regissörens egen uppväxt. När Anderson själv var i 12-års-åldern var han med i scouterna (som huvudkaraktären Sam) och hittade boken Dealing with a very troubled child på sina föräldrars kylskåp (vilket Suzy gör i filmen).

Wes Andersons filmer är högst personliga. I Moonrise Kingdom utforskar Anderson hur det hade varit om han hade vågat erkänna sina känslor för sitt kärleksintresse och vågat rymma hemifrån. Den unge Sam utgör på så vis ett slags modigare alterego. I filmen blir fantasin möjlig och mer än så, den blir verkligheten. Detta står i stark kontrast till de vuxna i filmen. Här är det barnen som är sanna mot sig själva (till skillnad från Suzys föräldrar som inte kan kommunicera eller visa sina känslor öppet). Barnen har också betydligt mer moral än de vuxna (Sams fosterföräldrar vill lämna tillbaka Sam till socialen).

Moonrise Kingdom är ett originellt, melankoliskt, humorfyllt, passionerat, komplicerat och alldeles fantastiskt äventyr. En kärlekshistoria där barnen visar de vuxna vad som är viktigt i livet. Inte tvärtom.