Överklassens Båstad. Efter att ha blivit fri från fotbojan som var ett resultat av misslyckade mäklaraffärer, återvänder Janne (Johannes Brost) till Båstad. Han ska öppna krog med tillsammans med den gamla partnern Klas (Peter Carlberg). Båda två är i 60-årsåldern. De var dansgolvets och champagnens kungar på 80-talet, och nu försöker de i ett desperat försök nå upp till fornstora glansdagar. Med är även Jannes syster Jackie (Léonore Ekstrand) som fortfarande försöker komma över sitt spruckna äktenskap.
Det är mycket som ska ”fixas” eller ”lösas” på ett eller annat sätt. Ofta med hjälp av svart och billig arbetskraft från Östeuropa eller Asien. När en av arbetarna omkommer i en olycka är det plötsligt mycket mer som måste fixas och lösas. Janne dricker allt mer, snortar fler linor, och går djupare ner i depressionen, samtidigt som festen pågår för fullt för de rika och unga i Båstad.
Avalon är en motsägelsefull film. Skådespeleriet är i toppklass. Johannes Brost visar att han är värd bättre filmer än Sean Banan och Léonore Ekstrand är ett fynd. Hon är regissörens faster och har aldrig skådespelat tidigare. Fotografen Måns Månsson skapar intimitet med kameran – det är nästan outhärdligt att se när Brost på gränsen till sammanbrott krampaktigt svänger om på ett öde dansgolvet. Vissa andra scener – exempelvis jakten i skogen – får mig att tro att regissören Axel Petersén har potential att gå i Lars von Triers fotspår. Filmens kvalitéer har även uppmärksammats internationellt på filmfestivalerna i Toronto och Berlin.
Samtidigt lyckas historien aldrig engagera. Kanske beror det på att Båstads jetsetvärld för mig personligen är så främmande, och huvudpersonerna så fruktansvärt osympatiska. Jag skulle vilja att kameran riktas mer mot den svarta arbetskraften – mot dem som blir brutalt utnyttjade. Istället är det hos Janne vår missriktade sympati ska ligga, och det är ett öde som inte är lika intressant. Jag märker att jag nästan är arg när jag går från biografen. Dels på karaktärerna i sig, dels på att vad som hade kunnat vara en fantastisk film nästan slösas bort på dem. Men kanske är det faktum att jag blir provocerad ett tecken på att Axel Petersén – som delvis är uppvuxen i Båstad – helt enkelt har lyckats skildra sin hemstad.