Kiruna är något av civilisationens sista utpost. En stad på gränsen till vildmarken som har byggts upp på grund av järnmalmen. Gruvindustrin formar livet i Kiruna och får bokstavligen marken att skaka. Det är gruvan som har lagt grunden för staden, och det är gruvans expansion som bokstavligen underminerar stadskärnan – centrum måste flyttas på grund av rasrisken.
Sofia Norlins långfilmsdebut Ömheten är en film som placerar platsen i centrum. Det är Kiruna och gruvan: två oskiljaktiga entiteter som skapar en industriell bastion bland vidsträckta fjäll. Här får vi träffa Marcus som blir avstängd från fordonsgymnasiet och tvingas ta jobb i gruvan som tog hans far. Vi hör lillgamla Emma berätta sagor om hur världen var innan gruvbrytningen och fundera över vad som händer när staden flyttar. Den lovande simmerskan Zerin som väljer att ägna sin tid åt fotografering i stället för att träna i bassängen, och Daniel som blir allt mer aggressiv i takt med att hans ensamstående far bryter ett löfte efter ett annat.
Livet för dessa fyra ungdomar skildras i sin relation till staden och gruvan. Allting handlar om uppbrott – från barndomen, ungdomen, staden, naturen. Ungdomarna genomgår en smärtsam process när de försöker frigöra sig och bli vuxna, och Kiruna å sin sida kan inte göra sig oberoende från gruvan, utan måste i stället bryta upp från platsen där den har legat. Gruvan arbetar i sin tur för att människan ska kunna frigöra sig från naturen, att vi ska kapa de emotionella banden och fortsätta resursutvinningen. Det är smärtsamt och ömt för alla parter. Sår rivs upp som tar tid att läka – vissa kommer att bistå i generationer.
Det är ett fragmenterat berättande som kräver ett visst mått av tålamod, men samtidigt är det oerhört vackert. I långa tagningar låter fotografen Petrus Sjövik kameran frossa i de milslånga vyerna, medan den i nästa stund grottar ner sig i urberget och utgrävningarna som pågår under marken.
Här finns drag av såväl Godfrey Reggios civilisationskritiska konstfilmsklassiker Koyaanisqatsi som Benh Zeitlins mytologiska Beasts of The Southern Wild. Blanda in ett visst mått av svensk tonårsångest a la Sebbe eller Fucking Åmål och du har en av årets mest egensinniga svenska filmer.