Regissören Nahid Persson Sarvestani har haft sin brors död på sitt samvete sedan hon flydde till Sverige för 30 år sedan. Hon var aktiv i den iranska motståndskampen, men när islamistregimens säkerhetsstyrkor kom för att hämta henne i hemmet var hon ute. I stället tog de hennes lillebror, som avrättades efter sex månader i fängelse.
Förra Uppsalabon Nahid Persson Sarvestani är en personlig filmskapare, och i filmer som Drottningen och jag har hon försökt bearbeta det som har hänt med hennes hemland. Nu tar hon i tu med sina egna minnen från åren innan landsflykten.
För att göra detta tar hon kontakt med kamrater från motståndsrörelsen. Det första mötet blir en besvikelse. Hon reser till San Fransisco för att träffa en av sina närmaste medkämpar, men blir förskräckt när kvinnan som har slagits mot den islamistiska diktaturen rullar ut bönemattan på golvet.
Sedan går det bättre. Hon träffar fem kvinnor som lever i exil runt om i Europa, och som alla har suttit fängslade för sin kamp i Iran. Hon bjuder hem dem till sin villa i Stockholm, där vi får ta del av ett slags gruppterapi. I flera dagar pratar kvinnorna om sina upplevelser – hur de satt i isoleringscell och blev misshandlade. En blev våldtagen.
Det är intimt och ärligt, och även om det är en film som smyger sig fram blir det aldrig ointressant. Att få följa kvinnornas reaktioner och ansiktsuttryck samtidigt som vi får höra deras berättelser är rörande, och filmens till synes enkla komposition skapar en ödmjukhet.
Det hade varit lätt att försöka iscensätta berättelserna för ökad dramatisk effekt, men bilderna på de vindrickande huvudpersonerna som sitter i en svensk soffa skapar på något sätt en närhet. Det är som om publiken och de iranska kvinnorna möts på halva vägen. Vi kan aldrig uppleva det som de har varit med om, men genom att mötas i ett vanligt vardagsrum kommer vi så mycket närmare allt det hemska.