Varför blir vissa extremister, redo att begå terrordåd med sitt eget liv som insats? Tajmingen för Mira Nairs Den ovillige fundamentalisten verkar närmast tidskoordinerad med dåden mot Boston maraton. Hur kan personer uppvuxna i USA vilja skada landet som har gett dem ”allt”? Vilka krafter har satts i rörelse? Och vad säger det om vårt påstått öppna och tillåtande samhälle att detta sker, därtill gång efter annan?
I Den ovillige fundamentalisten rullas skeendet i gång när en högt uppsatt amerikan bosatt i pakistanska Lahore kidnappas. En sjavig utrikeskorrespondent (Liev Schreiber), som i hemlighet jobbar för CIA, lyckas få till en träff med den unge pakistanske ekonomiprofessorn Changez (Riz Ahmed) som misstänks vara inblandad. Changez är ingen ordinär fundamentalist, utan har ett förflutet som framgångsrik finansanalytiker på Wall Street, där han under det tidiga 00-talet levde den amerikanska drömmen och byggde en karriär genom att ohämmat dra nytta av den oreglerade, råa kapitalismen.
Men det tidiga 00-talet såg även födelsen av dagens terrorfebriga värld, och det är attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 och den efterföljande amerikanska misstänksamheten mot muslimer som blir startpunkten för Changez omvändelse.
Eller har en sådan ens skett? Den karismatiske professorn hävdar att han älskar USA, och samtidigt som en amerikansk insatsstyrka smyger allt närmare det campus de sitter på ber Changez den allt mer frustrerade reportern/CIA-agenten att låta honom berätta hela sin historia innan någon dom fälls över honom.
Boken av Mohsin Hamid som filmen bygger på gavs ut 2007. I romanform är Changez berättelse en ren monolog. Filmens handling är så pass förändrad att den mer framstår som inspirerad av än baserad på boken.
Såväl boken som filmatiseringen visar att diskriminering och fördomar leder till utanförskap, bitterhet och stundom hat som i förlängningen kan få katastrofala följder. På papperet är filmen ytterst angelägen, men ändå lämnar jag biosalongen till stora delar oberörd. Historien är tillrättalagd, och till skillnad från i romanen lämnas inga frågor obesvarade, när eftertexterna rullar vet vi exakt vem som har gjort vad och varför. Den behandling Changez utsätts för efter 11 september framstår inte heller som så omvälvande att jag får förståelse för hans eventuella radikalisering – det är exempelvis inte diskriminering som driver honom från toppjobbet på Manhattan tillbaka till Pakistan, utan hans eget samvete. Och filmens enda stora kvinnoroll, Changez flickvän Erica (Kate Hudson), är så dåligt skriven att jag baxnar, särskilt med tanke på att hon ska symbolisera det liberala och förstående USA.
Moshin Hamids bok blev nominerad till Bookerpriset och ingår i dag som obligatorisk läsning i allmänna förberedelsekurser till flera amerikanska universitet. Att filmen skulle gå motsvarande öde till mötes förefaller föga troligt.