Det har nu gått fyra år sedan Mahmoud Ahmadinejad förklarade att det inte existerar några homosexuella i Iran. Det var under ett besök i USA på Columbia-universitetet som den iranske presidenten gjorde det kontroversiella uttalandet.
Maryam Keshavarz säger själv att hon förmodligen inte kommer att kunna återvända till Iran efter arbetet med filmen Förbjuden kärlek som hon både regisserat och skrivit manus till. Filmen Förbjuden kärlek går under den internationella titeln Circumstance (omständighet) vilket är ett betydligt mer passande namn än den svenska översättningen. För det är just omständigheterna det handlar om. Omständigheterna som påverkar vilka vi får vara.
Att vara kär i någon av samma biologiska kön är i Iran ett brott belagt med dödsstraff. Om en man så mycket som sover med en annan man kan han bestraffas med 90 spörapp. Keshavarz film är en kritik mot behandlingen och förföljelsen av homosexuella i Iran, en kultur där man över huvud taget inte talar om kvinnors sexualitet. Trots filmens något undervisande ton ger den oss ändå en angelägen inblick i en dold, men i högsta grad existerande, värld i ett samtida Iran.
Shireen och Atafeh är två orädda tonåringar och filmens huvudpersoner. Tillsammans går de på fester, drömmer om framtiden och utforskar det mest förbjudna: deras känslor för varandra. Atafeh kommer från en välställd familj, där i synnerhet pappan verkar önska något mer för dottern än det strikta Iran hon växer upp i. Men när hennes bror kommer hem efter drogavänjning har han ersatt sitt beroende med en fanatisk syn på den muslimska religionen. Något resten av familjen får svårt att värja sig för.
Förbjuden kärlek handlar inte bara om politik och kritik mot en totalitär stat, utan också om ung kärlek. Det är filmens centrum. Keshavarz visar oss två separata världar som dessa unga människor lever i. En vad som visas utåt, där en fasad hålls upp, och en annan där vi får se vad som egentligen pågår. Men när filmens fokus tappar Shireen och Atafeh går den på tomgång.
Men det är egentligen inte handlingen, retfullt förutsägbar som den är, som är intressant i Förbjuden kärlek utan dess skildring av två unga kvinnors öden i dagens Iran. Atafehs mamma säger i filmen till sin dotter att vi ibland måste acceptera vår verklighet. Jag kunde inte hålla med mindre.