På sätt och vis är det jättestort att ha Bryan Ferry i Uppsala. En legend och något av en stilikon både musikaliskt och klädmässigt, med en diger produktion (mer än 30 miljoner sålda skivalbum).
Hans tidiga, avantgardistiska glamrock med Roxy Music stack ut lika mycket i 1970-talets populärkultur som Bowies Ziggy Stardust. Och tidigt etablerade sig Ferry också som en covertolkare av rang, med Dylanlåtar och annat gods i en lätt skruvad croonerstil.
Men i takt med framgångarna strömlinjeformades musiken till en hyperelegant danspop, diskreta beats som fungerar lika bra i köpcentret. Och som ökar risken för att det i slutändan blir den yttre estetiken, smokingarna och kostymerna som man i första hand förknippar med namnet Bryan Ferry.
Fast på senare år har han förnyat sig genom att blicka bakåt, med en hel del fina jazztolkningar, samt förstås det udda greppet att spela in de egna hitlåtarna i gammaldags jazzdräkt.
Och så står han där på scenen i Botaniska, denne mångsidige elegant som nu är i pensionsåldern. Med alla stilskiften att ösa ur levererar han en osannolik men sympatisk blandning av gammalt och nytt där bitarna tycks falla på plats.
Till det osannolika hör den omaka banduppställningen, dels mogna farbröder i smoking som inleder med en egen jazzavdelning med 20- och 30-talsstuk, dels ett tungt och mycket ungt rockband där några ser ut att vara i mopedåldern.
Men det fungerar, och det ger dynamik och variation åt Ferrys repertoar. När han till en början hakar på jazzbandet med några utsökta jazzballader slås jag av att det finns ett anslag av vemod och melankoli i mycket av det han gör, oavsett om det är jazz eller rock. Det gäller förstås även en låt som Jealous Guy som kommer längre fram i konserten, och som Ferry alltid tolkat med mer patos än John Lennon själv.
Han lämnar stort utrymme åt musikerna, och de är duktiga. T ex den briljante trumpetaren i jazzbandet, liksom den hårdslående kvinnliga trummisen. Mycket hennes förtjänst att Ferrys musik här får ett groove och en tyngd som ibland saknas på skivorna. Vilket lyfter en gammal Ferry-dänga som Don´t stop to dance.
Den unge sologitarristen får också stort utrymme, lite för stort tycker jag, då hans soloylanden blir ganska kompakta.
Själv tycks Ferry sträva efter maximal inlevelse i sina tolkningar, alltjämt med en karisma som är lätt att fångas av. Här uppbackad av två utmärkta körsångerskor som bidrar till att det vokala uttrycket känns starkt också i en sliten treackordare som Knockin’ on heavens door.
Och så förstås hans knixiga rörelser på scenen, eller häng på mikrofonstativet som en senkommen bargäst - så långt ifrån standardkoreografi man kan komma. En sympatisk elegant.