Fantasy kräver tillfällig tillit

"Om en recensent anmäler en saga som han tror kan roa och förströ även vuxna, tar han gärna till en skämtsam formulering som: ’en bok för barn mellan sex och sextio år’. Men jag har aldrig ännu sett någon annons för en ny bilmodell som börjat: ’Denna leksak roar barn mellan sjutton och sjuttio’, fast det enligt min mening skulle vara betydligt mera på sin plats."

De surmulna orden är JRR Tolkiens och återfinns i den fina essän Om sagor (On fairy-stories, 1939). Två decennier efter att han präntat ned dem skulle han själv slutgiltigt frigöra sagan från barnkammarens fångenskap. Med 1950-talets Sagan om ringen som ledstjärna har genren, i fantasyns utvidgat episka form, nu blivit en standardingrediens i en vuxen människas kulturkonsumtion – om inte genom datorspel eller böcker så via filmer och tv-serier.

Parallellt med Om sagor läser jag Uppsalaförfattaren Eriks Granströms kolosser Svavelvinter och Slaktare små, del 1 och 2 i Krönikan om den femte konfluxen. De fungerar inte endast som ytterligare en bekräftelse på fantasyns myndighet – de är några av de mer komplexa och ambitiösa böcker jag läst på länge, inom alla kategorier. Efter två månader har jag ännu inte tagit mig igenom dem.

Ja, Granströms spinner av en mängd stilnivåer, filosofiska diskurser, ironiska lager, tidsplan och perspektiv en väv lika tät och komplex som alvernas i Tolkiens Lothlórien. Ändå är det inte i första hand detta som tvingar ned lästempot till tålamodskrävande Proust-takt. Förklaringen är en annan: Världen som Granström skapar är okänd. Och gudarna ska veta att det tar tid och ansträngning att förstå sig på ett nytt universums lagar och tankemönster.

Fantasy kräver av läsaren en frivillig suspendering av misstron. Om läsupplevelsen ska bli meningsfull måste man helt enkelt vara beredd att inom fiktionens ramar acceptera existensen av drakar, alver eller, till äventyrs, något mer originellt. Det är man dock inte om inte den frammanade världen i övrigt är starkt övertygande och trogen sin egen inre logik. ”I det ögonblick misstron väcks är förtrollningen bruten – magin eller rättare sagt  konsten, har slagit slint”, konstaterar Tolkien.

Detta är fantasyns utmaning men också, när ordet blir kött, triumf. Därför kan man bara beklaga att så många författare fuskat bort uppdraget och tryggt lutat sig mot Tolkiens redan minutiöst utarbetade värld. Så inte Granström. Han tar som få genrens möjligheter på allvar och skapar något helt eget, skruvat, men – när man passerat de första hundra sidorna – övertygande. Det är renande att läsa en författare som så fullt litar till läsarens vilja och medskapande förmåga.

Så till den självklara frågan: Vad ska man med dessa sagor till? Varför denna frivilliga suspendering av misstron?

Tolkien ger flera svar. Han talar bland annat om flykt, och försvarar sig i samma ögonblick mot väntade beskyllningar för världsfrånvänd kulturkonservatism. ”När kritikerna använder ’flykt’ [...] förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning.” Flykten är inte förnekande, menar han. Snarare är den heroisk och öppnande, en rörelse ut ur vardagssmutsens mentala fängelse.
Hans andra svar hänger ihop med det första: Sagan ger ett återvinnande av ”synen”, av förnimmelsen av världen. ”Det var i sagorna jag först anade […] det underbara hos tingen, enkla ting som sten och trä och järn, träd och gräs, hus och eld, bröd och vin.” De förmår med andra ord ”främmandegöra” verkligheten, just den litterära funktion som Viktor Sklovskij – portalfiguren för den moderna litteraturvetenskapen – på 1910-talet lyfte fram som litteraturens viktigaste.

Själv skulle jag vilja ge ett tredje svar på frågan om vad man ska med sagor till, nämligen att frågan är tendentiös. Den gömmer ett outtalat axiom: ”Fantasi är bra – om den efter en enkel avkodning kan säga något om oss själva och vårt samhälle”. Men när dagens episka sagor verkligen lyckas är de, till skillnad från genrer som skräck, science fiction och deckare, svåra att nyttja på det sättet. De glider ur allegorins grepp, deras lojalitet är med sig själva.

Kanske är det förklaringen till kritikernas fortfarande snåla inställning. Själv anser jag att det är en av fantasyns stora styrkor. Till den som ändå inte helt kan acceptera ett läsande för läsandets skull säger jag: Vänd på det då. Se det som ett motstånd – sagorna som den härskande nyttoideologins och mentala arbetslinjens mardröm.

Nu sätter jag punkt, lägger jag mig på sofflocket och fortsätter med Granström. Varför? Varför inte.