Det fanns en period, mycket tidigt i mitt läsande liv, då det var fullkomligt otänkbart för mig att läsa en bok som inte innehöll orcher, alver och eldsprutande drakar. Självklart skulle där också finnas en hjälte, ung och av ödet utvald att bekämpa mörkrets och ondskans krafter. Med andra ord: det var fantasygenren som på allvar väckte min spirande läslust till liv. På den tiden hette författarna Terry Brooks, David Eddings och Robert Jordan. Givetvis läste jag också Tolkien, som med sin trilogi om Härskarringen skapat det mytologiska ramverk alla fantasyförfattare sedan dess, på ett eller annat sätt, tvingats förhålla sig till. Men så hände något. Jag tappade intresset för det ofta formelmässiga berättandet och den svärdsvingande estetiken försvann ur mitt liv. Tills för en tid sedan, då den gjorde en storstilad återkomst i form av A Game of Thrones, den första delen i George R R Martins jätteepos A Song of Ice and Fire. Och det stod genast klart att en hel del hade hänt med mina orcher och alver, mina hjältar och drakar, sedan sist.
Martins oavslutade romanbygge, som hittills omfattar fem tegelstenstjocka romaner och har två havererade översättningsprojekt till svenska bakom sig, är något av ett unikum i sin genre. Framförallt är inslagen av fantasy avsevärt nedtonade. Eller rent av utestängda. För det är till landen bakom den jättelika mur av is, i Martins värld gränsen mellan den vilda och den civiliserade världen, som det övernaturliga och magiska har förpassats. Det finns bara där, bortom den kända världens gräns, som ett namnlöst hot.
Fokus läggs istället på de komplexa karaktärerna samt den invecklade och trassliga intrigen. Martins böcker handlar främst om ett komplicerat och dödligt politiskt maktspel, en kamp om kungatronen där inga medel skys. Det är långt från den traditionella kampen mellan ont och gott. Hos Martin är inget svart eller vitt, utan historien byter ständigt perspektiv och berättelsens nyanser träder långsamt fram för läsaren. Ändå lyckas Martin ständigt hålla en gastkramande spänning vid liv. A Game of Thrones är något så ovanligt som en fullständigt trovärdig fantasyroman.
Martin har med sina böcker fört in ett avancerat berättande i en genre som länge varit präglad av platta karaktärer och endimensionella intriger. På många sätt liknar det den utveckling som skett inom tevedramat, som också på senare år förfinat sina uttrycksmedel och alltmer tagit romanens plats som forum för de stora berättelserna. Inte heller de kommersiella amerikanska tevebolagen skyggar längre för det invecklade och mångbottnade. Tänk bara på en succéserie som Lost, som trots sin snåriga handling ändå lyckats behålla en storpublik. Den utvecklingen tog sin början redan för tjugo år sedan, då David Lynch förvirrade och förförde tevepubliken med en till synes ändlös radda intriger i den blandning av drama, såpa och thriller som Twin Peaks utgjorde. Lynchs kultförklarade serie kan ses som startskottet för det seriösa teveberättande vi ser i dag och som nu nått sin konstnärliga kulmen i den sönderkramade, men likafullt mästerliga, Mad Men.
Med tanke på denna parallella utveckling mellan tevedramatiken och fantasygenren känns det alldeles naturligt att HBO:s nya satsning, med premiär tidigt det här året, är en serie baserad på just Martins romaner. En storskalig produktion där varje säsong är tänkt att täcka en av de hittills fem publicerade böckerna. Sean Bean, känd från Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen, spelar den ledande rollen som Lord Eddard Stark. Det är en modig satsning av HBO, som varit ledande i höjandet av tevedramats status, att våga investera i denna kanske den lägst ansedda av litterära genrer. Särskilt när de fantasyserier som tidigare gjorts, exempelvis Legend of the Seeker eller Xena Krigarprinsessan, är pinsamt usla. Kanske kan HBO:s serie hjälpa till att höja fantasyns anseende och påminna om dess klassiska och urgamla rötter. För är inte Homeros, med sina sjungande sirener och orchlika cykloper, en av de tidigaste fantasyförfattarna? Och är inte Gilgamesheposet, det som brukar kallas världens äldsta skönlitterära text, också litteraturens allra första fantasyäventyr? För att inte tala om Bibeln.
Hursomhelst har Martins böcker alla förutsättningar att bli en fantastisk teveserie. Här kan två vitala och växande konstformer på ett värdigt sätt gifta sig. Jag kan i alla fall knappt vänta på att få se alla dessa karaktärer komma till liv: Den utstötte oäktingen Jon Snow, den incestuösa och maktgalna drottningen Cersei Lannister, och kanske framför allt, den undersköna och listiga Daenerys Targaryen, sann arvtagarska till tronen, stormfödd och drakars moder. Jag tror det kan bli ett lyckligt äktenskap.
John Sjögren