Det tar nästan halva filmen innan jag vant mig vid de fladdrande läpparna tillhörande en talande grand danois. Marmaduke, som är namnet på denna gigant till hund, är en riktig långkörare till tecknad serie, av Brad Anderson och Phil Leeming, som man nu flyttat från tidningarna över till filmduken. Något man lika gärna kunde ha låtit bli.
Den klumpige hunden Marmaduke bor i Kansas, men ser sin chans till ett häftigare liv och definitivt en coolare image när familjen flyttar till Kalifornien. I en hundpark på soliga västkusten upptäcker han att det finns en rådande hierarki mellan blandrashundarna och de renrasiga hundarna. Marmaduke som enligt sin husses nye boss inte enbart är grand danois, hamnar i ett gäng med tre andra blandrashundar, Mazie, Raisin och Giuseppe. Men det är något han tänker ändra på.
De tråkiga och stereotypa karaktärerna, utan några som helst uttryck annat än förflyttningen av läppar, befäster de vanliga barnfilmsklichéerna. Barn förtjänar bättre än den fantasilösa och trötta Marmaduke. För att bara vara 1 timme och 28 minuter lång, känns filmen som en kortare evighet och de krampaktiga och usla svenska rösterna tillför ingenting, snarare tvärtom.