Vad berättar då detta för oss? Jo, att Facebook alltså blivit ett så viktigt medienav att långt över 100 miljoner människor besöker sajten varje månad, trots att de inte själva har konto där. Det som står på Facebook får nu alltså också ett genomslag även utanför tjänstens medlemskapsmurar.
Numera går det knappt en dag utan att stora nyheter genereras ur Facebookflödet. Något som Muf:s ordförande Niklas Wykman troligen numera är smärtsamt förtrogen med, efter att han på sin Facebook- sida beskrev den israeliska attacken mot Ship to Gaza som en seger för Gazaborna och möttes av väldigt stor indignation. Innanför eller utanför medlemskapet spelar alltså inte längre någon större roll när det gäller Facebook. Den information som är tillräckligt anmärkningsvärd kommer att strömma ut över murarna alldeles oavsett, och blandas med den traditionella mediefloden.
En annan sak som listor av den här sorten kan peka på är vilken debatt som väntar framöver. Det finns nämligen inte en enda sajt eller ett enda verktyg som blir så populärt utan att mötas av intuitiv kritik, rutinmässig granskning och självklart tvivel. Alla jättar och giganter kommer alltid att betraktas med tveksamhet som utgångsläge, oavsett om de heter Dagens Nyheter, SJ eller Facebook.
I takt med att vår värld allt mer kretsar kring en handfull digitala företags produkter och tjänster, kommer kultur- och mediedebatten antagligen också att ändra karaktär. Från att ha handlat om de traditionella storföretagen – som till exempel Bonniers och en handfull andra stora svenska och nordiska mediekoncerner – kommer den troligen framöver att i mycket större utsträckning kretsa kring de internationella multiaktörerna som till exempel Google, Facebook, Wikipedia, Microsoft, Twitter, Apple, Paypal.
Precis här ligger kanske en av de största utmaningarna för dagens mediekritik. Klarar vi av att diskutera de stora nya frågorna som seglar upp på agendan – sådana som vilken makt Google har, eller om vem som egentligen äger de digitala torg som vi numera strövar allt oftare över – samtidigt som vi håller kvar de lokala frågorna på dagordningen? Klarar vi till exempel av att fortsätta att diskutera ett såpass osexigt ämne som Bonniers köp av Pocketgrossisten när uppkomlingen Facebook visar sitt yngre och mer aptitliga ansikte?