Värdering varken sann eller falsk

ESSÄ. I Uppsalas historia är filosofiprofessorn Axel Hägerström en av de stora. Men hur var det med hans värdenihilism och maktfilosofi? Hans efterträdare på stolen Folke Tersman reder ut begreppen.

Kultur och Nöje2011-03-21 07:46

Ordet ”nihilism” för med sig otrevliga associationer. I bröderna Coens underhållande film The Big Lebowski hotas filmens huvudperson, ”The Dude”, av ett gäng han först tror är nazister. Men när han får reda på att de är ”nihilister” blir han ännu mer uppskrämd. För, som en av hans vänner uttrycker sig, ”säga vad man vill om nazisterna, men de trodde ju i alla fall på något”. Så när de idéer om värderingars natur som Axel Hägerström förde fram i sin installationsföreläsning 1911 tilldelades epitetet ”värdenihilism” inser man att syftet var att desavouera den unge professorn.

Det var alltså inte Hägerström själv som gav sin lära namnet ”värdenihilism”, och i själva verket är det missvisande, åtminstone om man tänker sig att en värdenihilist är någon som menar att ingenting har något värde och att vi inte har några skyldigheter mot varandra. För Hägerströms lära handlar om vad det innebär att hävda att något är bra eller dåligt, rätt eller fel, snarare än om vad som är rätt eller fel. Därmed är den neutral i förhållande till värdefrågor, inklusive frågan om vilka skyldigheter vi har mot varandra. Som han själv skulle uttrycka saken: Värdenihilismen är en teori om moral, inte i moral.
Det kritikerna tog fasta på var att Hägerström förnekade att värderingar kan vara sanna. En sådan uppfattning kan motiveras på lite olika sätt. Men enligt den tes han oftast förknippas med kan värderingar inte vara sanna eftersom de helt enkelt inte tillhör den typ av föreställningar som kan ha sådana egenskaper.
Enligt tesen ifråga är värderingar en sorts känslomässiga inställningar snarare än trosföreställningar om hur världen i något avseende faktiskt är beskaffad. En formulering som ”Jämlikhet är önskvärt” har ju ytligt sett formen av ett påstående som tillskriver något (jämlikhet) en viss egenskap (önskvärdhet). Men skenet bedrar, menade Hägerström, och den bör hellre översättas med satser som ”Måtte det bli mer jämlikhet!”. Och sanning eller falskhet tillhör inte de egenskaper sådana utrop kan ha. Det är denna tanke som brukar benämnas ”värdenihilism”.

Med andra ord, ibland beskriver man föreställningar om hur världen faktiskt är beskaffad som en sorts kartor, som vi navigerar efter när vi försöker förverkliga våra önskningar och målsättningar. Det är målsättningarna som motiverar oss och för oss framåt, medan kartorna bestämmer vilken väg vi tar. Enligt värdenihilismen är det vid målsättningarna våra värderingar bäst kan liknas snarare än vid kartorna. Det är meningsfullt att fråga sig om en karta stämmer med verkligheten. Målsättningar däremot måste bedömas på andra sätt. Deras funktion är ju snarast att få oss att ändra på verkligheten.

En del av kritiken mot Hägerström gick ut på att hans lära skulle bereda väg för farliga idéer om att makt är rätt och att allt är tillåtet. Men dessa idéer följer alltså inte från tesen att värderingar inte kan vara sanna eller falska. Notera exempelvis att uppfattningen att makt är rätt i sin tur är en värdering, som inte, enligt Hägerström, kan vara sann. Det var svårigheten att inse detta enkla förhållande som ledde många kritiker fel. Fortfarande kan man stöta på samma missförstånd, som när det hävdas att värdenihilismen är oförenlig med tanken att varje individ bör tillerkännas vissa oförytterliga rättigheter oberoende av lagar och mänskliga överenskommelser.

Ändå kan man väl förstå den oro Hägerströms tankar väckte. För insikten om att värderingar inte kan vara sanna verkar frånkänna dem den auktoritet vi gärna vill tro att de har. Varför ska man anpassa sig till moralens krav om individers känslor är deras enda grund? Om värdenihilismen är riktig så finns ju inget facit när det gäller moraliska frågor, och man kan inte begå några misstag. Inga värderingar är falska, inte ens de vi är mest benägna att fördöma. Det är nog inte att undra på att tanken på värdenihilismens spridning ledde till viss panik, trots att läran strängt taget inte kan användas för att underbygga de föreställningar man var rädd för att den skulle mana fram. Så här skrev en man vid namn C Lönnqvist i en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i början av 40-talet:
”[H]ägerströmianismen och liknande filosofiska riktningar i utlandet [tycks] ha banat väg just för den maktfilosofi som nu grinar emot oss, cyniskt förklarande: När det nu är bevisat, att den inte finns någon objektiv rätt eller moral, så tar jag själv vad jag anser vara min rätt, för jag har makt att göra det och denna makt kallar jag för rätt!”

Hägerström själv tog dessa alarmerande påståenden om de möjliga effekterna av hans läras spridning med ett visst lugn. Exempelvis ville han snarare tro att det skulle leda till ökad tolerans. För om man förlorar tron på en objektiv grund för de egna värderingarna blir man kanske mindre benägen att förfölja och i värsta fall döda dem som inte håller med.
När nästan hundra år passerat är det frestande att försöka utvärdera hur det egentligen gått med dessa ting. För min del tror jag att tankar som är besläktade med Hägerströms har fått ett fäste i den allmänna kulturen i Sverige, med eller utan Hägerströms hjälp. Kanske ligger de också, som en del tror, bakom vissal politiska förändringar som skett sedan Hägerströms tid. Men någon moralisk kollaps av det slag kritikerna varnade för är svår att upptäcka. Tvärtom finns goda tecken. Demokratin har djupnat, och omsorgen om andras intressen och rättigheter går numera ofta långt utöver den egna nationens gränser. Och tittar man sig omkring i världen är det svårt att finna stöd för tanken att kulturer med en mer objektivistisk syn på värderingar, kanske betingad av religion och stark auktoritetstro, skulle vara särskilt mer högtstående.

Men det är också viktigt att inse att dessa frågor om värdenihilismens eventuella effekter egentligen är irrelevanta för om den är korrekt. Värdenihilismen bör inte betraktas som en ideologisk hållning av något slag utan som en teori vars syfte är att beskriva och förklara ett faktiskt fenomen. Om en sådan teori är korrekt är oberoende av effekterna av att den blir allmänt accepterad. Därför för kritiken mot Hägerström ibland tankarna till historien om en dam som, när hon fick höra talas om Darwins teorier, lär ha sagt: ”Låt oss hoppas på att det Herr Darwin säger inte är sant; men, om det är sant, låt oss hoppas att det inte blir allmänt känt”.
Med andra ord, värdenihilismen bör bedömas utifrån de argument och den bevisning som kan anföras till dess försvar. Hägerströms lära uppträdde ungefär samtidigt med liknande riktningar i utlandet. Detta sammanföll i sin tur med vissa samhällsförändringar, inklusive demokratins införande, en tilltagande sekularisering, och ökade kunskaper om andra kulturer och värdesystem. Förmodligen hänger dessa saker ihop. Hur det ligger till med den saken är nog idéhistoriker bäst skickade att svara på. När det gäller argumenten får man däremot gå till filosofin.

Låt oss för resonemangets skull anta att värderingar trots allt tillhör den typ av föreställningar som kan vara sanna och falska, och att de påstår att vissa objektiva sakförhållanden föreligger. För att de verkligen ska vara sanna krävs att dessa sakförhållanden faktiskt existerar. Om det framgår från en karta att det finns ett berg i en viss region så måste berget verkligen finnas där för att kartan ska vara korrekt. Att det finns sakförhållanden i kraft av vilka värderingar kan vara sanna är vad filosofer kallar ett ontologiskt antagande. Ett av argumenten för värdenihilismen utgår från tvivel på denna ontologiska tes.
Världen är utrustad med en mängd mer eller mindre välkända företeelser, inklusive stolar och bord, människor och djur. Varför ska vi dessutom tro att det finns någonting sådant som objektiv moralisk riktighet? Enligt en tanke förknippad med den medeltida filosofen William av Ockham bör vi bara anta existensen av sådant som vi behöver förutsätta för att ge en tillfredsställande förklaring till det vi kan observera med våra sinnen. Därmed klarar sig fysikens kvarkar, biologins gener och många andra egendomliga ting, givet vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Med de sakförhållanden värderingar antas postulera är det värre. Exempelvis tycks vi kunna förklara varför vi har värderingar utan att behöva anta att några av dem är sanna, till exempel med hjälp av evolutionsläran. Tanken är att vi utrustats med förmågan att reflektera moraliskt eftersom det hjälpte våra förfäder i kampen för överlevnaden, bland annat genom att det tillät dem att samarbeta bättre och undvika våldsamma konflikter. Och eftersom denna förklaring är helt neutral i förhållande till värdefrågor, och därmed inte förutsätter någon värdering, så ger den inget skäl att tro på de sakförhållanden som krävs för att våra värderingar ska vara sanna.   

Om man är imponerad av detta argument så kan man sluta sig till att även om värderingar tillhör den typ av föreställningar som gör anspråk på att vara sanna så är de trots allt falska, ungefär som, om man får tro ateisterna, påståenden om vad gud har för avsikter och egenskaper. Detta var en av de slutsatser Hägerström övervägde. Men en annan möjlighet är alltså att förneka att värderingar gör sådana anspråk och att hävda att de i stället utgörs av känslomässiga inställningar. Därmed slipper vi tillskriva alla dem som uttrycker värderingar ett systematiskt misstag.
Värdenihilisterna menar att den senare slutsatsen är att föredra, bland annat därför att den stämmer bättre med vilken roll värderingar faktiskt spelar i våra liv. Det är inte alltid så att vi handlar i enlighet med våra värderingar. Men ändå har vi väl normalt en tendens att göra så, och rodnar en smula när vi blir påkomna med att inte göra det. För en värdenihilist är denna tendens inget mysterium. Att anse att det är fel att behandla andra illa är, enligt värdenihilisten, att vara negativt inställd till att andra behandlas illa. Och att vara negativt inställd till något är att ha en tendens att motverka det.
Ovanstående resonemang kan ifrågasättas på många sätt, och det pågår en intensiv internationell debatt bland filosofer om dess giltighet. Exempelvis kan man påpeka att tanken att man bara bör godta sådant som förutsätts av den bästa förklaringen till något observerbart själv är en värdering som inte verkar förutsättas i någon sådan förklaring. Men om man vill ge sig in i denna debatt får man vara beredd att gå med på att den korrekta slutsatsen kan visa sig vara en som man själv eller andra inte direkt jublar över. Det är trots allt ett minimikrav på en förnuftsmässig hållning, oavsett om frågan sedan rör människans ursprung, guds existens eller värderingars natur.

Folke Tersman
är den tjugofemte innehavaren av professuren i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Hans företrädare Axel Hägerström var nummer tjugo.

Bakgrund
100 år i går

Axel Hägerström, grundare av den så kallade Uppsalaskolan, beskrivs ibland som Sveriges enda filosof med en plats i den internationella filosofihistorien. Han blev professor i Uppsala 1911. Installationsföreläsningen i aulan den 18 mars, med titeln Om moraliska föreställningars sanning, väckte uppmärksamhet och blev ifrågasatt. I september anordnar universitetet ett internationellt minnessymposium i två dagar som berör frågor om moralfilosofi, rättsfilosofi, religionsfilosofi och metafysik. I en paneldebatt diskuteras Hägerströms betydelse för samhällsvetenskap och samhällsdebatt under 1900-talet.
Axel Hägerström, född 1868, var professor i praktisk filosofi i Uppsala från 1911 till 1933. ”Han vände sig mot varje form av subjektivism, och framhöll bestämdhet, självidentitet och motsägelsefrihet som kriterier på sanning och objektivitet. Det materiella verklighetssammanhanget i tid och rum förklarades vara det enda tänkbara. Den idealistiska metafysiken förkastades radikalt.”, skriver Nationalencyklopedin.
Ordförklaring: ontologi är läran om det som existerar och om de kategorier som det som finns kan ordnas in i.

Mer läsning
Lars Bergström: Grundbok i värdeteori, Thales, 1990.
Staffan Källström, Den gode nihilisten : Axel Hägerström och striderna kring uppsalafilosofin, Rabén & Sjögren, 1986.
Patricia Mindus: A Real Mind. The Life and Work of Axel Hägerström, Springer, 2009.
Bo Pettersson: Axel Hägerströms värdeteori, doktorsavhandling, 1973.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!