I våra dagar är vargen ingen kuriositet för svenskarna, som ännu för några decennier sedan. Nu förekommer djuret flera gånger i veckan på UNT:s sidor och i tv. Dess härjningar, verkliga eller inbillade, förorsakar heta fejder mellan naturvårdare, zoologer, jägare och politiker från alla partier. Människor som arbetar på landsbygden eller kanske bara bor där, är ibland oroliga för sina kreatur, hundar och katter. Böcker om vargar är säljande.
När min generation växte upp åren kring 1940 hade vi däremot fått lyssna till närmast historiska berättelser om vargen. Förr i tiden, sade man, hade barnen ibland måst ha sällskap till och från skolan av vuxna, eftersom de riskerade att råka ut för vargar.
I höstas kom jag att tänka på vargen i ett helt annat sammanhang. Jag ordnade det arkiv som min far, folkskolläraren och hembygdsvårdaren Ernst Nilsson-Nevéus, efterlämnat. Han var från 1913 till sin död 1949 verksam i Ingbo, en by sju kilometer från Tärnsjö, Nora socken i nordvästra Uppland. Samlingarna innehöll åtskilligt av kultur- och lokalhistoriskt intresse och därför skänkte jag dem till Landsarkivet i Uppsala. Under arbetet med detta hittade jag i en av hans klippböcker en UNT-artikel från 1927, som just gällde en varg. Den återges här i sin helhet:
Femtio år är relativt sett inte så lång tidrymd, och dock är det inte längre sedan som numera så pass sällsynta vilddjur som vargar funnos inom vårt landskap, alltså inpå knutarna till själva huvudstaden. Det är särskilt de nordvästra delarna av Uppland, som genom sin skogrikedom och på sina håll nog så oländiga terräng, varit ett kärt tillhåll för en synnerligen rik fauna, både vad arter och djur beträffar. Också ha flera av våra konungar som intresserat sig för jakt, företagit många jaktfärder till dessa trakter. Det var även i dessa trakter, närmare bestämt i Nora socken, som den sista vargjakten inom landskapet ägde rum. Skildringen av denna händelse är gjord av sonen till den siste vargjägaren, som även han kom att delvis få deltaga i jakten.
Andersmässodagen, 30 november 1877, visade det sig att ingen snö fallit under natten, utan snön låg oförändrad sedan föregående dag och vädret var klart och lugnt. Den dagen om någon ägde alla förutsättningar för ett gott jaktresultat. Alla jägare voro också på benen för den kommande dagen och man rustade sig för att hålla massmord på i synnerhet vargar, som på den tiden funnos i riklig mängd.
Den numera avlidne mjölnaren Anders Holmberg i Östa kvarn, Nora socken, begav sig i första daggryningen liksom många andra, till skogen med bössan på axeln. Hans kraftiga och goda jakthund ”Lejon”, vilken liksom sin husbonde, var både modig och ivrig på jakt, var naturligtvis också med.
Den närbelägna skogsåsen, som var rik på gångstigar, vilka utgjorde goda harpass blev först genomsökt. Inom kort tillkännagav Lejon med sitt skall, att någon jösses dödsdans hade börjat. Haren tycktes vara av den gamla fullslipade sorten, som genom mången farlig dust lärt sig förstå att i det längsta dra sina vedersakare vid näsan, ty först gick han långt bortåt, vände därpå men följde icke en väg, utan passerade ganska nära jägaren på obanad stig. Holmberg ändrade omedelbart plats, sedan drevet gått förbi honom, beräknande att haren skulle komma i samma spår på återvägen. Nätt och jämnt hade han hunnit ställa sig till rätta i det nya passet, förrän han fick se ett större ljusgrått djur, troligen en varg, komma i full karriär efter drevspåret. Ögonblickligen small ett skott från hans finkalibriga dubbelbössa – en s.k. mynningsladdare – rakt på det misstänkta djuret. I och med detsamma hördes även en hästpingla, som igenkändes tillhöra en till socknen nyinflyttad skogsinspektor, varför Holmberg började undra, om han möjligen skjutit dennes hund, som han då inte kände till utseendet. Sedan skottet brunnit av, satte sig den grå besten och tjöt, men plötsligt reste sig det skadskjutna djuret upp på bakbenen, varefter det i långa språng försvann i ungskogen. Då förrådde dess rörelser att det verkligen var en varg, varför ännu ett skott avfyrades, dock som tycktes utan att träffa.
Holmberg gav sig nu med fart hem för att hämta grövre hagel och ladda om sin bössa, för att sedan fortsätta jakten. Sedan laddningsbekymret var undanstökat skyndade H. i sällskap med sin äldste son, tillbaka till skogen och letade rätt på spåret, i vilket syntes blodfläckar. Förföljandet behövde icke vara länge, ty endast ett hundratal meter fanns vargen liggande illa skadskjuten.
Nu fick han det dödande skottet, vilket även tillkallade hunden, som kom sättande med väldig fart till platsen. Men så fort lukten förrådde vad som fanns i närheten satte till och med en så kraftig och modig hund som Lejon svansen mellan benen och rusade i ännu värre hastighet därifrån direkt hem. Så slutade den sista vargens sista hundjakt här. Vargen var en gammal hanne, vars skinn var fyra alnar långt från nos till svansspets. För skinnet fick Holmberg 40 kronor och dessutom erhöll han 20 kronor. Varghuvudet såldes till Uppsala för anatomiska studier. Det torde ha varit den sista varg som jagades i Uppland.
Vargen sköts på en lördag och på den därpå följande söndagen infunno sig de flesta av traktens befolkning, för att beskåda det redan då sällsynta vilddjuret, vars släkte förr anställt så stora skador i våra nejder. På 1830–40-talen ha gamla personer kunnat berätta, var det inte alls ovanligt, särskilt vid kall och sträng vinter, att vargarna samlade sig i flockar på 10 à 15 stycken och skydde då inte att gå fram till byar och människoboningar, där de satte skräck i folk och anställde förödelse bland boskapen.
G.L.
Först, vem var då signaturen G L? Det kan vara Georg Landberg, eftersom UNT:s chefredaktör Axel Johansson 1927 engagerade den då 30-årige historikern. I tidningens arkiv hittar man en redogörelse av Landberg, I UNT:s Tjänst, skriven 1967.
Han berättar: ”Hur började det hela? Det ser ut som om det varit Lindblads världshistoria, som gav impulsen. Min första artikel (1927) är en recension av den först utkomna delen ...” Han tillfogar att han senare samma år skrev en artikel ”på eget initiativ”. Något om en Noraresa nämns inte, men tydligen kunde han förverkliga egna uppslag.
Det bör nämnas att mjölnarna Holmberg och deras familjer präglade Ingbokvarnens verksamhet under mer än ett sekel. De betraktades av ortsbefolkningen som skickliga i praktiska ting, intellektuellt och konstnärligt begåvade.
Georg Landberg, om det nu var han, har alltså 1927 rest till Nora för att intervjua Anders Holmberg den yngre, då 67 år gammal. Den välskrivna texten är konkret i detaljer och berättaren kan inte helt ha fabulerat. Men osäkerheter finns. Veckodagsangivelserna från 1870-talet stämmer inte. Säkert är detta smärre minnesfel av berättaren, men viktigare är att årtalet, 1877 kan ifrågasättas.
I boken Vår Hembygd Nora (1940), av Ernst Nevéus, står: ”Vargen är numera försvunnen, men den sista i vårt landskap sköts på Ingbo marker så sent som 1874.” Också andra upplysningar om vargar ges, såsom: ”I början av 1860-talet hade de rivit flera kor och får i byn Ljusbäck, som låg nära källorna och fastän vargskall anställdes kom man inte åt dem.” Eftersom boken främst var avsedd för undervisning hade den inga noter, men författaren anger i löpande text och källförteckning, vad han bygger på, såsom sockenstämmoprotokoll.
Att han läst och sparat UNT-artikeln, men inte låtit den influera sitt pågående författarskap, tyder på att han fann år 1874 stå fast. Men varifrån hade han fått uppgiften? Han var som forskare kritisk, vågar jag påstå. För att få klarhet besökte jag nyligen Noraarkivet i Tärnsjö, men fick inte det besked jag hoppats. Till och med 1862 hittade man lätt uppgifter om rovdjur i sockenstämmoprotokollen, men kommunalreformen detta år försämrade källäget.
Jag tipsades om att Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift var värd ett studium. Intressanta är här rovdjursrapporteringarna, ingivna till Statistiska centralbyrån. En fundering från oktober 1873 lyder: ”Vi våga den gissningen att det i denna stund knappt finnes en varg söder om Dalälven.” På ett annat ställe sägs dock att 1873 hade en varg skjutits ”i närheten av Uppsala stad”; när på året får man inte veta. ”Uppsala läns Jaktvårdsförening” skriver beträffande 1874: ”Vargarnas tid är förbi.”
Källområdet vid Ingbo kvarn är nu ett turistmål. Nära parkeringsplatsen kan man se en träskulptur av Åke Gustavsson föreställande en varg med text: ”Här sköts den sista vargen i Nora 30 nov 1874 av 14-årige Anders Holmberg.”
Minnesmärket restes, enligt vad Torsten Landén meddelat, på initiativ av dem som redan 1974 var aktiva för att skydda området till 100-årsminnet av händelsen. För dem var det självklart var och när den sista vargen sköts.
Vilka slutsatser kan vi dra av uppgifterna? Som historiker fäst vid min barndomssocken hade jag hoppats kunna prestera hållbara fakta rörande tid, plats och övriga omständigheter i vargdramat. Jag medger att jag inte lyckats; förhoppningsvis kan andra nå längre.
Följande kan emellertid fastslås: Vargen var sällsynt i Uppland vid denna tid. Anders Holmberg d y har deltagit i en lyckad vargjakt tillsammans med fadern. Platsen var med stor sannolikhet den angivna. E Nevéus skrev ”på Ingbo marker” och dit hörde detta område.
Någon har muntligen framfört hypotesen att vargen sköts vid en källa på andra sidan Ingbo by, men eftersom det är cirka två kilometer dit är det knappast troligt. Att vargen var den sista, som sköts i Uppland (E Nevéus) är troligt på grundval av andra uppgifter, men kan inte säkert fastställas.
Endast UNT-artikeln anger året 1877. Naturligtvis har Anders Holmberg d y varit journalistens samtalspartner. Men UNT-mannen kan ha fått höra i Uppsala att ”för så där 50 år sedan sköt man en varg i Ingbo. Far dit och ta reda på hur det var.” Anders var säkert smickrad av inviten och var talför, men höll kanske inte reda på om det hände för 50 eller 53 år sedan. Att sedan Nevéus trots utsagan vidhöll året 1874 är anmärkningsvärt
Det bör tilläggas att när vargen än sköts så var nog den unge mannens roll i sammanhanget marginell. Kanske lät fader Anders sonen skjuta det sista skottet? Onekligen gör det effekt, när man på minnestavlan kan läsa att en fjortonåring sköt vargen.
Ett kan i våra dagar konstateras: Den sista vargen i Uppland – eller i Nora – sköts varken 1874 eller 1877.
Men vargen kom. För generationer av upplänningar var det en självklarhet att det inte fanns några vargar
www.ingbokvarn.se