Det här är en filosofisk artikel och den börjar i en lampaffär.
När du gått in i en lampaffär är du omgiven av ett myller av former. Många av dem kan vara modeller du aldrig sett förut, former som inte har någon motsvarighet i ditt inre lampregister. Ändå förstår du att de alla är lampor. För en filosofiskt lagd person öppnar sig ett problem här: hur kan du känna igen att alla dessa föremål är lampor om du inte kan formulera någon generell regel för hur en lampa ska se ut?
Författare till filosofiböcker brukar illustrera samma problem genom att prata om bord. Det beror på att de inte vågar gå in i lampaffärer. Där är variationen mycket större än när det gäller bord. Man kan inte säga att bord har fyra ben, för det finns faktiskt bord med ett ben, skriver de. Tänker du på ett bord av trä kan de genast peka på ett bord av plast och fråga vad de har gemensamt. Säger du att ett bord är en yta att ställa saker på svarar de: Jaha, men om jag ställer tallriken på stolen och sätter mig på bordet, har jag förvandlat stolen till ett bord då?
Den lärdom vi förväntas dra – förutom att sådana resonemang ska få oss att känna oss smartare – är att begrepp som vi inte klarar av att ge någon strikt definition är ihåliga och i grunden meningslösa. I alla fall bör vi handskas misstroget med dem. (Men om vi inte kan definiera ”bord” och ”lampa” – vad gör vi då med ”demokrati” eller ”omdöme”?)
Jag skulle vilja göra rakt motsatt poäng. Att vi genast förstår att alla dessa olika föremål av glas, plast och metall är lampor ger en antydan om hur vårt tänkande fungerar. Det är inte ett uttryck för filosofiskt slarv, utan för intelligens. Inte vilken intelligens som helst, inte en abstrakt, kroppslös intelligens utan det slags intelligens som är typisk för människan.
Människans intellekt frågar inte efter definitioner innan det börjar jobba. Det har aldrig behövt några. Vårt intellekt arbetar intuitivt och associativt, följer inga regler som låter sig formuleras i ord, men anar sig till ett omdöme. Det når rätt (eller fel) slutsats i ett språng från A till E utan att behöva den mellanliggande informationen i B, C och D.
Om vi lyckas konstruera en artificiellt intelligent maskin kommer vi att upptäcka hur säreget vårt eget intellekt är. Människan är suverän på att hantera ofullständig och osäker information om världen, simmar i den som en fisk i ett hav, men om vi matade en rationellt tänkande maskin med samma input som vi matar oss själva med skulle den skära ihop.
Vill man framstå som riktigt skarpsinnig är det populärt att peka ut situationer eller optiska villor där det intuitiva tänkandet gissar fel. Efter att ha njutit av den lilla skadeglädje som kan utvinnas ur sådana exempel kan man sedan fortsätta som förut – även en skeptiker litar omedvetet på att det snabba, intuitiva tänkandet ska fungera tillräckligt bra i de allra flesta vardagssituationer. Gjorde han det inte borde han lämna tillbaka sitt körkort.
Att det intuitiva tänkandet framstår som så problematiskt beror på två envisa missuppfattningar. Den ena missuppfattningen bygger på att man har gjort matematiken till en modell för tänkandet. Tänkande ska vara lika exakt som matematik, annars är det något fel på det.
Den andra missuppfattningen är att tänkande är lika med språk. Man tror att de begrepp tänkandet arbetar med är ord och kräver sedan att dessa ord ska kunna ges en exakt definition, annars är det något fel med dem. Den största myt de intellektuella sprider är att vi inte kan tänka utan ord. Det är ett naturligt misstag eftersom de arbetar med språk, en yrkesrisk om man så vill. Ville jag vara elak skulle jag säga att vi tänker bara när vi inte använder språk. Naturligtvis är det inte så entydigt – språket och tänkandet befinner sig i ett ömsesidigt samspel.
Det intuitiva, ordlösa tänkandet är människans ”operativsystem”. Det är grunden för vad vi gör. Ovanpå det kan vi sedan köra olika inlärda ”program” som i vissa fall kräver att vi tänker med ord eller strikt definierade begrepp. Det klarar vi, anpassningsbara som vi är.
Istället för att nedvärdera det ordlösa tänkandet borde vi lära oss förstå det bättre – med dess styrkor och svagheter. Vi borde erkänna vad vi kan och betrakta det som en utgångspunkt snarare än ett problem eller en defekt. Det är vad jag lärde mig senast jag gick in i en lampaffär. För övrigt gick jag ut därifrån utan att köpa något – av alla lampor fanns det inte en enda som passade mig.