Entrepenör som ser framåt
En apel halvligger på gräsmattan, lutad mot den gula gaveln på huvudbyggnaden på Starfors säteri i Heby. Den är sinnebilden för finansmannen Anders Walls syn på livet: att utifrån såväl motgång som medgång alltid se framåt och gå vidare.
Det är en varm, fuktig sommardag, när naturen runt Starfors visar upp en frodig grönska och överdådigt blommande dikesrenar.
Anders och Lotta Wall avskedskramar naturfotograferna Mattias och Monica Klum och deras lille son Ansgar, som tillbringat helgen på Starfors. En liten Jack Russel snor kring de Wallska benen. Detta är en familje- och vänskapsidyll i landskapet Uppland, om än i Västmanlands län.
En slingrande väg till Starfors
Men någon idyll upplevde inte den 15-årige Anders Andersson när familjen blev uppsagd från arrendet i Giresta och tvingades flytta till Bergsbrunna; eller den 16-årige Anders när pappa Algot ett år senare dog i cancer, nedbruten av sorg efter den påtvingade flytten.
Unge Anders gick i läroverket i Uppsala. På torgdagarna hjälpte han mamma Elin, som arbetade lågavlönad på Göransgårdens sjukhem för att försörja barnen Anders och Irene, genom att sälja kaniner på torget.
Från de sorgliga åren 1948—49 till dagens goda liv på Starfors slingrar en väg, som har visat sig vara en del i en cirkel.
Flyttade hem i stället för bort
Vad har nu det här med Anders Wall och kulturen att göra, kan läsaren undra. Lugn, det hör ihop, allt i Anders Walls liv bildar en mer och mer tydlig väv.
Cirkeln består i att Anders Wall — han tog tillbaka ett gammalt familjenamn, efter grenadjären och jordtorparen Anders Olsson Wall, under 1950-talet — genom släktforskning för tiotalet år sedan fann att farfars farmor varit kökspiga på Starfors i början av 1800-talet. Vidare forskning visade släktanknytningar runtom i bygden sedan, minst, 1600-talet.
Anders Wall trodde att han hade flyttat ut och bort, när han i slutet av 1970-talet blev ägare till Starfors i samband med att han aktievägen förvärvade Starfors tegelbruk.
I själva verket hade han flyttat hem, visade det sig 20 år senare.
Nå, kulturen!
Starfors är kultur. Renoverade byggnader, vårdat landskap, boksamlingar, konst, musik strömmande ur högklassiga högtalare till exempel i paviljongen, som också kan kallas poolhus. Fast det ordet ger betydligt toffligare associationer än den eleganta gula byggnaden, med sina fyra meter höga helglasade altandörrar och lika höga fönster, förtjänar.
Detta är Anders Walls privata kulturmiljö.
I det offentliga kulturlandskapet, som i gränstrakterna är sammanväxt med det vetenskapliga, är han mecenat och mentor. En som stöder med pengar och uppriktigt intresse.
— När jag var tonåring och vi blev bortkörda från vårt arrende, tänkte jag att jag "jävlar anamma skulle visa dom!". Det har jag gjort, säger Anders Wall.
Han sitter avspänd i jeans och blåvit skjorta i en fåtölj i ett av sällskapsutrymmena i en av gårdens två flygelbyggnader. Men det går att spåra både en gammal sorg och en vilja, hård som en knuten näve, bakom den lätt distanserade vänligheten.
Glädje i att skapa
Anders Walls styrka, det erkänner han själv, har varit att inte fastna i ett nät av grämelse, avund och vrede.
Det kunde lätt ha blivit så efter flytten och faderns död.
— Men jag ser framåt. Och vill utvecklas och söka nytt säger han.
Just den hållningen söker han också i kulturen och inom vetenskapen.
— Att ta vara på det som livet ger, lära av misstagen, finna glädje i att skapa. Och ha entreprenörsanda!
Verkar ofta i det tysta
Skulle man be honom utse ett ord till sitt, vore det med största sannolikhet "entreprenör".
Det har han varit själv med otaliga bolagsstarter och bolagsaffärer längs sin karriärs bana. Och entreprenörer stöder han, främst via Anders Walls stiftelse och Kjell och Märta Beijers stiftelse, men understundom också ur egen ficka. Det sista utan uppmunt-rande massmedieståhej. Även Anders Wall, som annars gärna syns i medierna, verkar ofta i det tysta.
— Men visst är det roligt att få uppmärksamhet och uppskattning, säger han, stolt över att till exempel vara hedersdoktor vid Karolinska institutet och jämte kungen hedersmedlem av Uppsala universitet, hedersupplänning och därtill farbror i OD.
Dela med sig
Vid det här laget har han kring sig en kader av cirka 200 stipendiater, somliga unga forskare inom bland annat medicinsk genetik och DNA-forskning, andra musiker, såväl sångare som instrumentalister.
Att få ekonomiskt stöd till sina studier och andra verksamheter betyder självklart mycket för dem som får det. Men det är viktigt också för givaren:
— Pappa sa innan han dog: "Kom ihåg att den sista skjortan inte har några fickor." Det har följt mig hela livet. Och jag tycker om att dela med mig av det jag har.
Därav mecenat- och mentorskapet.
— Jag samlar stipendiaterna en gång om året. De lär känna varandra och stöder och uppmuntrar varandra.
Så förvaltas och förmeras även det pundet.
Kyrkan mer än ett monument
Några för allmänheten synliga Wallaktiviteter på kulturens och vetenskapens arenor är konserterna i Giresta kyrka, där lovande unga operasångare och andra musiker får möjligheten att konsertera.
Hela Giresta kyrka är för den delen numera ett monument över Anders Walls kulturgärning: kyrkan var i så dåligt skick, att den skulle rivas, när han satsade ett rejält antal miljoner och fick den restaurerad. I dag är den en av Upplands pärlor.
Men för Anders Wall är kyrkan mer än en byggnad. Han är en troende person.
— Jag tror på en fortsättning efter döden. Och jag känner att Gud finns i min närhet och griper in i mitt handlande.
Inte med flit i alla fall
På andra sidan Giresta kyrkmur ligger Anders Walls fädernehem.
— Men jag har inte varit inne där sedan vi tvingades flytta ut. Det skulle jag inte klara, säger han, stora, starka, mäktiga karln.
Också han kan bära en gråt inom sig ett helt liv.
—Jag hoppas jag inte har varit så hänsynslös i mina affärer, inte med flit i alla fall, som man var mot vår familj.
Årliga stipendier till gymnasister och studenter med god entreprenörsanda är också Wallaktiviteter i det offentliga. Liksom Beijerlaboratoriet inom Rudbecklaboratoriet. Och den Anders Wall-professur i entreprenörskap som inrättats vid Uppsala universitet
och som ska besättas i höst.
Kulturella insatser
Att ha varit med om att rädda Leufstabiblioteket från att försvinna utomlands, genom att Beijerstiftelsen tillsammans med regeringen köpte det och placerade det på universitets-biblioteket Carolina Rediviva, gläder Anders Wall.
Att ha restaurerat Folkets park i Heby (till hustruns 50-årsdag) är en annan kulturell insats, som han är personligt glad åt.
Skyldigheten att vara mentor
En sån här uppräkning kan hålla på ganska länge och ta mycket plats. Men vi enas om att det egentligen inte är mängden och storleken, som räknas, utan detta att var och en gör det den kan. Att alla nivåer och insatser är möjliga och nödvändiga. Och att alla äldre har en skyldighet att vara mentorer för de yngre. Till exempel inom den kulturella sfären.
När familjen Klum lämnar Starfors efter helgens samvaro, har lille Ansgar fått en bilderbok av farbror Anders och tant Lotta.
Det är utan tvekan en kulturgärning, vars motsvarighet alla som läser den här artikeln säkert utför gentemot barn inom räckhåll. I hopp om att barnen ska utvecklas till tänkande reflekterande människor.
— Det är min kultursyn, säger Anders Wall när han följer mig till bilen, att man ska se framåt och arbeta för förändring och utveckling.
Så jobbar vi med nyheter