Dubbelt varm konsert med Kris Kristofferson

Det är ofta en overklig känsla att se gamla favoriter i verkligheten, särskilt om det sker långt efter att de haft sin storhetstid. Så var det när Kris Kristofferson ställde sig på Katalins scen i lördags, ett par veckor efter att han fyllt 74 år.
Åldern gör att man får ursäkta att han inte direkt är någon mästersångare längre, med rösten minst en oktav lägre än förr dessutom. Han hade tydligt svårt att komma up på de högra partierna i melodierna och gjorde gärna låtarna i korta versioner. Det senare gällde särskilt hans mest kända sånger som han verkade lite trött på.

Men det som förlorades i precision tog han igen ordentligt på närvaro och charm. Han skämtade och småpratade otvunget mellan låtarna. Det blev korta anekdoter om hur låtarna kommit till, om andra artister, om familjen (”tillägnas mina barn och deras mammor”), om sitt svenska ursprung och om sitt ställningstagande mot USA:s krig. Han kommer då ändå från en högst militär släkt och han var flygofficer själv innan musiken tog över.

Han var sen i starten och karriären var trög. Han befinner sig också i den lite speciella sitsen at det inte är han själv som gjort de bästa versionerna av de mest kända sångerna. Flera hundra andra artister har spelat in hans låtar, inte minst ett antal i svenska översättningar. Han är än större som låtskrivare än som artist, även om det låter helt okej om hans äldre produktioner. Han har dessutom medverkat som skådespelare i snart hundra långfilmer.

Det var också en speciell känsla att höra honom själv framföra Me & Bobby McGee, Sunday morning coming down, Help me make it through the night, Jody and the kid, Darby’s Castle och ett antal till. Inte minst var det en rolig upplevelse att i likhet med många andra i publiken stämma in i refrängerna. Ett tag var det rena Allsång på Katalin som gällde. (En extra eloge till arrangörerna för att de delade ut isvatten till publiken i den smått tropiska hettan där inne.)
Även ett antal av hans nyare sånger från senaste albumet Closer to the bone tillhörde det minnesvärda: som titellåten, From here to forever, Holy woman, Love don't live here anymore och Good morning John.

Visst blev det lite lågbudget med att höra honom ensam på scenen med bara sitt munspel och sin gitarr. Men det uppvägdes av att faktiskt kunna möta en artist av den klassen här i Uppsala. Kris Kristofferson bjöd dessutom föredömligt mycket på sig själv, långt i från den självgoda gestaltning många av hans kolleger brukar frossa i.