Verket blev en ?undersökning? ? ett av samtidskonstens älsklingsord ? av samhällets regelverk och normer. Han använde rättshaveristens hela arsenal för att visa fram de otaliga sätt på vilka man kan definiera vad ett konstverk är. Det roligaste var kanske när han försåg en av skulpturerna med ett ISBN-nummer och därmed i ett slag förvandlade den till bok.
Just nu befinner sig Nimis i ett slags stand by-läge i turistattraktionens gestalt. Lars Vilks håller på med annat. I tisdags blev han angripen vid en föreläsning när han visade ett filmklipp där Muhammed framställdes som homosexuell. Detta nya projekt är ett utflöde av de danska Muhammedkarikatyrerna. Det som började med några taffliga teckningar av Muhammed som rondellhund har växt ut till mordhot och konspirationer. Domstolar världen runt har fått en del arbete.
Provokationen är mycket tydlig och uppenbarligen verkets enda innehåll. Reaktionerna ordnar in sig som järnfilspån i ett magnetfält. Angriparen söker upp sin position. Jihad Jane ställer sig vid sitt kryss på scengolvet. Yxan vid sängen hittar sitt läge. Yttrandefrihetens försvarare äntrar sina talarstolar. Vad man också borde tala om är huruvida detta projekt är god konst. Jag har mycket starka tvivel på den punkten. God konst måste inte alls ha med skönhet att göra, men den måste ovillkorligen ha mångtydighet, tolkningsutrymme, gåtor. Så var det med Nimis. Men nu?
När den vaga doften av konst försvunnit från dessa provokationer återstår bara försöket att kränka islam eller muslimer. Lars Vilks spelar en ny roll. Han är politisk kampanjledare i fas med de främlingsfientliga stämningarna i Europa. När konsten är borta bör vi, från yttrandefrihetens talarstolar, inte bara orda om allas rätt att provocera alla. Vi bör också sätta in kränkningarna i deras moraliska och politiska sammanhang.