Författarna till höstens litterära manifest fick ta en hel del skit. För min del förstod jag mycket väl vad de menade när de höll fram Kerstin Ekmans romaner som ett ideal, hennes Händelser vid vatten (1993) rymmer både underhållning och djup, däremot förstod jag inte varför de inte valde ett mer aktuellt exempel. Det finns ju en inte helt okänd författare som skriver just den sortens böcker de efterlyste, som förenar uppriktigt litterärt allvar med berättande för en bred publik, nämligen John Ajvide Lindqvist.
För att göra bra skräck ska man utgå från något man älskar, har han sagt. Den här gången har han siktat in sig på två saker som svenskarna just nu älskar högt: musik (Allsång på Skansen, Myspace, Idol) och internet (som öppnar både för ansiktslös mobbning och innerlig vänskap mellan isolerade personer). I boken finns också ett annat tema som ligger i tiden: den hårfina, grymma skillnaden mellan den framgångsrika och den misslyckade nörden.
Theres och Teresa gör låtar tillsammans. Theres är orubbligt självsäker i sin autism; Teresa lyckas aldrig använda sin begåvning för att få fäste i sig själv eller i världen. Ingen situation hon befinner sig i handlar någonsin om henne, inte ens hennes avskedsbrev till världen blir något annat än fraser, utan kontakt med det som återstår av hennes känslor.
När man för in något orealistiskt, ett element av skärpt fantasi, i en vardagsrealistisk berättelse påverkas också de vardagliga delarna av berättelsen: en resonans uppstår, den stumma vardagen svarar med att ge ifrån sig en egen ton, så att även den framträder skarpare, som när man får ett vinglas att klinga genom att sjunga den exakt rätta tonen.
Den trista verkligheten är mycket kräsen på denna punkt: den frekvens som får den att svara är svår att hitta.
Många som försöker göra detta misslyckas – de är för försiktiga eller tar i för hårt. I sina böcker lyckas Ajvide gång efter gång få den här tonen att uppstå genom de personer han skildrar. Han kör inte med försiktig nästan-realism, i Lilla stjärna plockar han in ett spädbarn som sjunger rena sinustoner och som inte reagerar på något annat än musik, och utvecklar sedan hennes historia utan att väja för några obehagliga konsekvenser.
Hon får namnet Theres. För att skydda hennes begåvning isoleras hon från världen. Hon blir en varelse med en mycket egen föreställning om vad kärlek är och hur man kommer åt den, men åtminstone en sak har hennes föreställning gemensamt med de flesta svenskars: det värdefullaste är rött.
Hon kan inte känna smärta eller osäkerhet. Gör det henne till ett monster? Tja, är det inte just den sortens känslolöshet vi tvingas önska oss när vi växer upp? Rädsla för döden kan hon inte heller känna, och i en av bokens starkaste scener hittar hon ett sätt att föra sin grupp av följeslagare bortom sådana känslor. De reagerar med tacksamhet. När hon förstår hur olyckliga hennes jämnåriga fans är vill hon göra något åt det, och tragedins logik vecklar ut sig.
Ajvides förmåga att hitta den här tonen som får verkligheten att börja klinga gör honom till en sällsynt träffsäker Sverigeskildrare. Han beskriver freaksen, de misslyckade och mobbade, sympatiska losers som bokens Jerry, men genom dem fångar han in så mycket mer att bilden blir fullständig. Outtalade stämningar, miljöer, det solkigt svenska. Deckarförfattare kunde döda för förmågan att lägga in den sortens samhällsskildring i bakgrunden. När han gjorde skräck till en självklar del av den svenska litteraturen (ingen liten bedrift med tanke på förlagens stelhet) gjorde han det inte genom att importera ett stycke amerikansk gotik och släppa ner det i svensk miljö; man känner alltid att hans gestalter kommer härifrån, som om de hade vuxit upp ur marken.
Lilla stjärna hör till det starkaste och jämnaste Ajvide har skrivit. Den håller hela vägen fram till slutets meningslösa våld. Men skräck är det inte. Här finns obehagligheter, hot, misshandel och mobbning, men även om scener som får läsaren att vrida sig kan kallas spänning kan de inte kallas skräck. Skräck är något annat, något kosmiskt, besläktat med svindelkänslan i klassisk science fiction. Den nu närmast sönderälskade Lovecraft låter bottenlösa avgrunder skymta bakom världen; Ajvide håller sig inom den mänskliga skalan och visar oss i stället bottenlösheten i människors förtvivlan och ensamhet. Det är han mycket bra på. Tonåringen som säger: ”Det finns ingenting.” Insikten att den som förnedrats tillräckligt ofta till sist går sönder: ”Det finns en smutsighetens brytpunkt där det som är smutsigt upphör att vara sig självt.”
Här finns scener som inte hade kunnat skrivas av någon som är ute efter starka effekter, utan bara av en författare som har förstått vad hans personer känner. Ljudlösa, ensamma vardagsögonblick när någon beslutar sig för att begränsa sitt liv. Teresa, på väg att cykla till en kompis, vänder om. Det blir allt tydligare att det verkliga temat för Ajvides författarskap inte är skräck utan inlevelse och utanförskap.
Bor i Roslagen
John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg, där också hans första roman Låt den rätte komma in (2004) utspelar sig. Efter en karriär som trollkarl och ståuppkomiker blev han till slut skräckförfattare. Han har även bland annat skrivit manus till tv-serierna Reuter & Skoog, Kommissionen samt till filmatiseringen av Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvist har tilldelats GP:s litteraturpris och Selma Lagerlöfs litteraturpris för sitt författarskap. Hans böcker finns utgivna i 30 länder. I dag bor han på Rådmansö i Roslagen.
Källa: www.johnajvide.se