I skrivande stund har vårstormen fått fnatt utanför arbetsrummets fönster. Den vrider och bänder i den höga björken, till och med den kraftiga tallen gungar i vindkasten. De nytömda soptunnorna välter och rullar ut på gatan. Inte en fågel syns till, omöjligt flygväder.
Stormen ryter. ”Ut med det gamla! In med det nya!”
Våren är ny, knappt hunnen hit. Men vi vet. Det nya som ska komma är välbekant. Blåsipporna ska öppna sina blå stjärnögon i det multna grå, vitsipporna ska vaja på höga stänglar, tussilagona lysa som solar i dikesrenen.
Nya böcker virvlar ständigt in på UNT:s kulturredaktion. Några av dem blir lästa och kommenterade av våra recensenter. Liksom ett urval av utställningar på stadens gallerier och konserter av alla de slag. Nymålat, nykomponerat.
Fast inte bara nytt. I musiken återanvänds ofta det gamla. Hur många gånger har vi inte lyssnat till Juloratoriet i Domkyrkan, njutit OD sjungande Kung Liljekonvalje i Aulan, hört diverse nya skolade sångare ta sig an operans highlights i radio, diggat samma gamla jazz- och rocklåtar…
”Gammal” konst ser jag gärna på museer och i konstböcker. Litteraturens klassiker, tja, det blir någon per år, inte mer än så. Det nya tar mycket tid.
Men det gamla hänger ändå med. Likaväl som förra årets rosor verkar vilja vara verksamma också i år och äppelträdet, tomtens åldring, i beskuret skick får ytterligare en tid på jorden, lever Fröding än fast död han är.
Somligt av det som nyss var nytt, blir snabbt gammalt och försvinner. Men somt blir kvar. Det som inga trendstormar eller förändringsvindar rår på.
15 april fyller Tomas Tranströmer 80 år. Det firas förstås på många sätt. Med nyutgivning av hans dikter. Och med den cd som dottern Emma Tranströmer, operasångerska, just har spelat in. Den första, men sannolikt inte sista, cd:n med tonsatta Tranströmerdikter. Efterlängtad av många av hans läsare.
Om 20 år kommer dagens barn att få uppleva hur man firar Tranströmers 100-årsdag – vare sig han själv kan vara med eller ej – och med tiden blir det dags för 100-årsjubileet av hans död och så vidare.
Tomas Tranströmers dikter är odödliga. Eller, nä, det är en överdrift. Allt och alla har sitt obevekliga slutdatum. Men så länge någon läser svensk litteratur på originalspråk eller i översättning, kommer det tranströmerska författarskapet att finns med.
Det är det till synes enkla i hans dikter, med de mumlande, ekande djupen bakom (valv på valv…), och hans språk där inget ord är onödigt, men där inte heller något saknas, som får mig att påstå det.
Det är jag ju inte direkt ensam om. Men det kan ju vara värt att konstatera ändå inför hans 80-årsdag:
Inte ens den kraftigaste vårstorm kan blåsa bort Tomas Tranströmer från det litterära landskapet.
Vad säger han själv? I dikten Sena maj ur Stigar 1973 konstaterar han:
”Gräs och ogräs med tysta envisa vingslag. /
Brevlådan lyser lugnt, det skrivna kan inte tas tillbaka.”
Så sant.