Det korrektas historia

Det började som ett självironiskt uttryck bland odogmatiska socialister. Idag är det nättrollens främsta skällsord. Ola Larsmo reder ut begreppet "politiskt korrekt".

Ola Larsmo

Ola Larsmo

Foto: Jörgen Hagelqvist

Kultur och Nöje2014-04-19 07:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

God morgon allihopa. Idag hade jag tänkt att vi skulle tala lite om begreppet ”politiskt korrekt.” Det är egentligen ganska enkelt och handlar mest om lite hyfs och stil, som Magdalena Ribbing skulle ha sagt.

Men söker man på nätet hittar man ordet ”politiskt korrekt” i helt andra sammanhang. Hetlevrade skribenter på Avpixlat och deras syskonsajter tycker så mycket om uttrycket att de gärna använder det ett par gånger om dagen. Läser man liknande sidor lite för ofta ser man ju vilket hemskt litet land vi lever i. Tankeförbud och smala åsiktskorridorer. Och säger man vad man tänker så… ja, vadå?

Jag blundar och tänker litet på de människor som på senare år verkligen slagits för sin och andras yttrandefrihet. Till exempel Malala Yousafzai, som överlevde det mordförsök hon utsattes för då hon propagerat för flickors rätt till skolgång. Eller den ur turkiskt fängelse nyss frigivne juristen och författaren Muharrem Erbey, som suttit av fem år utan rättegång för att ha försvarat kurders juridiska rättigheter. Där kan man snacka om att sticka ut nacken. Men här i Sverige är det mycket värre. Här hukar man i hörnen och vågar inte säga sin åsikt. För då kommer PK-maffian och säger emot en.

Begreppet ”politisk korrekthet” har gått en lång väg. Från början var det ett självironiskt uttryck bland de mer odogmatiska socialister som irriterade sig över att behöva hålla med om allt vad deras parti tyckte i tid och otid. Men under nittiotalet kom begreppet tillbaka med full kraft som ett skällsord använt av den amerikanska högern, som sköt in sig på sådana vansinnigheter som att det fanns något som hette växthuseffekten, eller att homosexuella skulle ha samma rättigheter som ”straighta” eller påståendet att afroamerikaner ofta behandlades sämre än andra på grund av sin pigmentering. Hävdade man sådana dumheter var det ju inte för att man egentligen trodde att det var sant eller riktigt utan för att man gjorde sig till.

Börjar man se vad som i dagens Sverige skälls för att vara ”politiskt korrekt” är det också påfallande ofta sådant som handlar om hänsyn och lyhördhet för andra människors känslor och erfarenheter. Om du avstår från att bunta ihop folk efter härkomst så gör du det för att du är PK. Om du nu inte tror att ojämlikhet och ekonomiska problem i Sverige beror på invandringen så är du förstås PK. Och tycker du man ska låta bli att kalla folk för fula namn som har med deras pigment eller religiösa bakgrund att göra så är du definitivt PK. Man kan till sist få intrycket av att det mest vederstyggliga och politiskt korrekta som finns är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Som Ribbing brukar säga är etikett till för att skapa regler i samhället som gör att man inte är obekväm eller riskerar såra någon i onödan. För min del anser jag att just det som oftast skälls för att vara PK vid närmare betraktande visar sig handla om just hyfs och stil och lite artighet i vardagen.

Så, det var väl inte så svårt?

Krönika

Ola Larsmo