De rena funktionernas plats

Stationsområdet i Uppsala är nästan helt klart och har vuxit fram som en helt ny del av stan. Funktionaliteten är hög, tycker Rikard Ekholm, men den skapar också distans.

Resecentrum är väldigt funktionellt.

Resecentrum är väldigt funktionellt.

Foto: Nina Leijonhufvud

Kultur och Nöje2012-07-10 08:00

Vad är en plats, ett område – vad besjälar den och gör den till något som lever i vårt medvetande? Vi kan tala om fysiska gränser, platsens totalyta och höjden på byggnaderna. Vi kan fördjupa oss i materialval, konstatera att stenplattorna är av en viss kvalitet, och så vidare. Men har vi då fångat platsen?

Låt oss tittat på det nya stationsområdet som nu börjar bli klart. Platsen inkluderar området framför Adolf W Edelsvärds gamla station, den nya stationsbyggnaden, platsen runt denna, vägen under spåren, trapporna till plattformarna, den nya vändplanen på andra sidan spåren, samt de två nya husen; ett hotell och ett nytt hus för Uppsala kommun och en rad företag. Alla dessa, vad vi kan kalla för platsens komponenter tjänar ett ändamål, att betona själva mötet med Uppsala som stad. Denna plats är vad vi möter när vi varit bortresta, denna plats är studentens första möte med staden och detsamma gäller naturligtvis för turister, släkt, vänner och andra.

Låt oss diskutera vad detta nya område kommunicerar och kanske något närma oss vad vi brist på en bättre term kan kalla områdets själ. Talar vi bara om materialet och det som i en explicit mening möter vårt öga, talar vi bara om kropp – materia? Men platsen är inte bara betongens och stålens strukturer och former.

I detta område växer en ny del av Uppsala fram. Dessutom i en stil och karaktär som skiljer sig väsentligt från det gamla stationsområdet. Den nya stationsbyggnaden har varit i bruk under flera år, och hämta-och-lämna rondellen runt Bror Hjorths dansare har bytts ut mot en ren taxirondell. Gamla stationsbyggnaden sparades tack och lov och huserar i dag restaurang och bar. Förr tog vi oss från ena till andra sidan av staden genom att gå genom byggnaden och över spåren. Nu tar vi den så kallade ”undergången” för att ta oss fram. Inte lika trevligt inramat, men funktionellt.
Just funktionen och även hållbarheten – det (tillsynes) bestående och enkla – är
denna plats signum. Betong och stål i överflöd sänder signaler om permanens, särskilt, tror jag, om den form som dominerar är kvadraten. Här finns fyrkantiga hus och plattor, rektangulära stråk – en rak linje från en sida till en annan, både på höjd och bredd. Men vad säger platsen mer än att den fungerar för sina ändamål? Att platsen fungerar får vi här ta mer eller mindre för givet. Stenplattorna ligger där de ska, rulltrapporna till Stockholmståget fungerar, det regnar inte in i stationshuset och så vidare. Men förutom det, vad säger denna plats och vad ger den oss utöver att slussa oss till tåg och buss?

Det finns mycket positivt med platsen och det beror främst på dess redan nämnda funktionalitet. Saker fungerar i hög grad, det finns bra utrymmen för buss; det finns cykelparkeringar i överflöd, och restauranger och kiosk, med mera. Visst finns det saker att slå ned på, till exempel att bussarnas väg korsar ett ständigt flöde av gångare och cyklister. Sådant är inte ovanligt på stationsområden. Den kritik som ligger bortom platsens rena funktioner rör något som åtminstone delvis utgör en annan egenskap hos platsen, som kan vi kalla platsens sociala karaktär.

Vi vill ha – och behöver – något vi på olika plan trivs med också vid sidan av ”det som fungerar”. Jag tänker naturligtvis på och vänder mig emot modernismens arkitekturdogm och dess kännetecken, det kliniskt rena, separerade, distanserade, samt utsuddandet av hantverket, de små personligt utmejslade detaljerna. Detta vet vi i dag för oss människor bort från varandra. Distans skapas – kyla uppstår. På platsens finns inget som förenar oss, bara öppna, rena ytor och byggnader, gråa, svarta, i stål och glas. Så här ser det alltså ut nu, trots att våra behov pekar åt ett annat håll. Vi måste sluta rita våra hus och planera våra städer på det här sättet. Vi måste gå vidare och ibland kanske vi också behöver blicka bakåt. En aspekt inom modernismen är ju nämligen att ständigt blicka framåt, som om detta självändamål gör den moderna arkitekturen god, levande och enande. Vi vet i dag att den framtidsutopi de mest rättrogna modernisterna målade upp inte blev någon utopi. Vi har alltför många exempel på betong- och stålmisär både i förort och i stadskärna – över hela världen – för att vi i dag med vett och reson ska fortsätta med detta internationella projekt. Vem reser till Berlin för att se den moderna stadskärnan? Vem dröjer sig av estetiska skäl kvar på Sergels torg i Stockholm – och vilka spännande, kreativa möten uppstår på området runt stationen i Uppsala? Nämnda platser delar en grundläggande materiell och social vision. Restaurangerna och barerna i Edelsvärds byggnad är undantagna – de representerar inte modernismen. Byggnadens exteriör, och vill jag påstå, åtminstone delar av dess interiör vittnar om något mer levande och dynamiskt, något mindre fyrkantigt och mindre svart eller alternativt grått.

Detta område har blivit vad politikerna vill ha – tydligt avgränsat, med nästan autonomiliknande enskilda komponenter i sten, metall och glas, skapade i övervägande räta vinklar. Det nya hotellet och kommunhuset manifesterar tillsammans en halvcirkel, men dess tyngd, färg och karaktär påminner mer om något från det forna DDR än en varm och välkomnande modern storstad 2012. Att komma till Uppsala i dag är som att komma till vilken annan modern storstad som helst som omformades under mitten av 1900-talet och framåt. Fast med en väsentlig skillnad. Vi befinner oss i dag inte i 60-talets miljonprogram eller under stalinistiskt inflytande. Men ändå ser vårt nya område ut som det var skapat för femtio år sedan. Vi vet att vi behöver något annat än detta, något som för oss närmare och inte längre bort från varandra. Något som kort och gott gör att vi trivs, lyfter blicken, nickar mot varandra, ler – blir glada och varma. Arkitekturen ska lyfta oss, inte tvärtom tynga oss och göra att vi känner oss små. Vi hade behövt värmen, vad vi kan kalla ”en platsens omsorg”. Nu har vi inte det. Och det känns ärligt talat inte alls bra, tycker jag.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!