POP. Kent har hunnit variera sin ljudbild åt en mängd olika håll genom åren. Deras nionde studioskiva En plats i solen plockar godbitar från olika uttryck och blir ljudmässigt som en best-of-skiva. Silkeslena stråkar, bastanta kör-refränger, sköra gitarrintron och några fraser med sluddrig sång.
Dock inga täta gitarrmattor, som fått stå tillbaka för det elektroniska alltsedan Harri Mänty lämnade bandet. En och annan hård synt har fått följa med, men överlag är de betydligt mer integrerade än på fjolårets syntdominerade ”Röd” och det är snarare beskedliga danstakter med schlagerrefränger.
Inledande Glasäpplen och Ismael är briljanta poplåtar och avslutande Passagerare, en vacker duett med Rebecka Törnqvist , är en klassiskt fläskig Kent-ballad. Däremellan ryms flera låtar som får kämpa för att göra sig hörda, men faktum kvarstår att även i vad som bitvis framstår som en pausskiva, håller landets största popband en hög lägstanivå.