Finansgurun Dave Ramsay drar fulla hus i USA med förkunnelsen att man aldrig ska låna pengar. Klipp kreditkorten, handla med kontanter och framför allt – spara. Hans föreläsningar har enligt The Atlantic drag av väckelsemöte, och åhörarna är nog skuldmedvetna i en speciell bemärkelse. Efter depressionen på 30-talet var staten skuldsatt, men inte hushållen och de kunde sätta fart på efterfrågan. Nu är även hushållen djupt skuldsatta.
Varför har man levt över sina tillgångar? Det beror på inkomstskillnaderna i USA i kombination med att upplevelsen av brist är relativ; det är vår närmaste omgivnings standard som får oss att känna oss fattiga eller rika. Det hävdar den amerikanske ekonomen Robert H Frank i Frånsprungen. Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.
Att rikedom är relativ är inte en ny insikt. Den legendariske journalisten H L Mencken (1880–1956) gav följande definition på välbärgad: alla som tjänade 100 dollar mer än sin hustrus svåger. Men tanken har haft svårt att få fotfäste bland ekonomer, som befarat att man med sådana perspektiv skulle öppna sig för sociologi och psykologi. Neoklassiska ekonomer antar att man väljer till exempel hus utifrån deras absoluta storlek, och inte påverkas av hur grannarna bor. Ändå har den amerikanska bostadsmarknaden prägeln av en kapprustning, en tävlan om att bygga störst och flottast. För att hänga med måste många skuldsätta sig. Samma mekanism gör sig gällande på en rad områden, alltifrån val av bil till skola och kläder.
Utgångspunkter för Franks analys är det faktum att den amerikanska medelklassens inkomster har stått relativt stilla de senaste decennierna, medan toppskiktet dragit ifrån dramatiskt. Medelklassen påverkas inte direkt om Bill Gates bygger ett enormt hus, för det är inte honom de jämför sig med utan människor i sin närmaste omgivning. Men från toppskiktet utgår en stressvåg som fortplantar sig i socioekonomiska trappsteg neråt. Den översta promillen superrika stressar den översta procenten på inkomsttoppen, som i sin tur sätter press på skiktet just därunder och så vidare.
Frank skriver klart och åskådligt, ja han är ibland rentav litet anekdotisk i sitt sätt att resonera, men argumentationen vilar på solid grund. Det jag möjligen saknar i boken är fler reflektioner kring normers och värderingars betydelse. De kan ju bidra till att skapa motvikter och frizoner från ekonomisk tävlan genom att premiera annat än materiell framgång. Det var till exempel ett av de försonande dragen i 60-talsrevolten att den öppnade en rad sådana frizoner. Men de senaste decennierna har sådana motvikter vittrat bort. Det har blivit fint att vara rik, och om det har skett med dubiösa medel, så ger man väl helt enkelt fingret åt de losers som inte har vett att ta för sig?