Det kan inte vara lätt att efterträda en känd och karismatisk person som gärna sticker ut hakan i kontroversiella frågor. Det fick Anders Wejryd uppleva när han 2006 efterträdde KG Hammar som ärkebiskop i Svenska kyrkan med sju miljoner medlemmar. Nu har det gått fyra år men Wejryd håller fortfarande en låg och något konturlös profil i offentligheten. Vem är han egentligen? Vilka är hans hjärtefrågor? Hur tänker han lotsa Svenska kyrkan genom 2010-talet? Hur ser han på kristendomens roll i vår turbulenta omvärld? Sådana frågor ges det kanske svar på i den nyutkomna intervjuboken Uppdrag ärkebiskop: Samtal med Anders Wejryd. Intervjuerna är gjorda under 2009 av frilansjournalisten David Berjlund.
Det är med viss bävan som jag öppnar boken där man ser en avspänt samtalande Wejryd på omslaget med en kaffemugg och ett blommigt fat med kakor framför sig på bordet. Det är ett foto med hög mysfaktor. Är det så Svenska kyrkans ärkebiskop vill bli sedd i samtal med en ännu mysigare journalist på bokens baksida? I Sverige ska religionen mysas ihjäl men den handlar ju om den radikala kallelsen att förvandla sig själv och samhället. Jag kanske överreagerar på det latenta budskapet som omslagsfotot förmedlar.
Uppdraget att vara ärkebiskop i Svenska kyrkan måste vara en mission impossible i det sekulariserade Sverige. Eller det är kanske en spännande utmaning. Märkligt nog berörs sekularismens problematik knappt i Berjlunds intervjubok. Eller det är kanske så att den serie samtal som han har med Wejryd handlar om en sekulär kristendom även om det aldrig sägs rakt ut.
I första kapitlet ger Berjlund denna karakteristik av Anders Wejryd: ”En traditionens man, och en pragmatisk nytänkare. Nu-tänkare.” Wejryd trivs till den grad i sina biskopskläder att han tycker det är konstigt att ta på sig en vanlig skjorta. Han talar om tron som ett ”fritt rum” öppet för diskussion eftersom kyrkan inte har monopol på sanningen. Det låter sympatiskt men är inte risken stor att det fria rummet blir ett tomt rum om ingen vågar sätta ner foten i trosfrågor? Men Wejryd vill inte utöva makt utan han vill snarare verka för samarbete.
En av Anders Wejryds hjärtefrågor är klimatet vilket ledde till att han anordnade en klimatkonferens i Uppsala år 2008. Svenska kyrkan med ärkebiskopen i spetsen deltog även i det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn. En annan hjärtefråga är gudstjänsten som han ser som ett heligt drama med fasta former men där befinner han sig på kollisionskurs med trenden inom kyrkan att utarbeta friare gudstjänstformer. Flyktingfrågan är också något som engagerar.
Moralism är ett fult ord i Wejryds mun. Han menar att kristen etik handlar om individuellt ansvar och han talar till och med om ”ansvarsglädje”. Det är kul att ta ansvar vilket låter som Mona Sahlins famösa uttalande att det är sexigt att betala skatt. Är det inte att linda in moralismen i en lockande godisförpackning? Det finns ett första ansvar som är ansvaret att finna autenticitet i livet. Det är ett arbete men kanske är det också ett arbete som är kul.
Det hettar till på riktigt i Uppdrag ärkebiskop när Berjlund pressar Wejryd på hans syn på kristendomens centrala dogmer: jungfrufödseln, himmel och helvete, Kristi korsfästelse för våra synders skull etc. Han svarar då att man tror på Gud – inte på Bibeln. De bibliska berättelserna är inte det primära utan det är relationen till en andlig närvaro i ens liv. Gud är större än alla begrepp vi kan göra oss om honom, poängterar Wejryd. Att tro är att få hjälp att leva och dö, det är med andra ord en existentiell handling. Så berättar han om ett möte med en ängel på Skolgatan i Uppsala då han var fem år gammal. Ängeln var transparent och liten men numera behöver han inte sådana upplevelser eftersom han har sin tro. Den är ”ett kärleksförhållande” som förändras och som aldrig tar slut.
Wejryd talar sig varm för en dialog mellan religionerna vilket ju är som det ska vara med tanke på att ekumeniken varit en viktig policy inom Svenska kyrkan alltsedan Nathan Söderblom sammankallade det först ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Men Wejryd lägger en ny nästan mystik dimension till det ekumeniska arbetet med ett sådant här uttalande: ”Eftersom jag tror att Gud fanns före religionerna, så tror jag ju att det är samme gud som vi söker.” Här låter han nästan som den persiske poeten Rumi.
Efter att ha läst Uppdrag ärkebiskop tycker jag mig känna Anders Wejryd bättre även om David Berjlund kunde ha vågat gå mer på djupet i sina frågor. Det blir oftast ett skummande på ytan i hans intervjubok. Wejryd återkommer då och då till formuleringen att vi alla är ”nådens hjon”. En fantastisk traditionell tanke men vad innebär det egentligen att vara nådens hjon i Sverige på 2010-talet?