Under hela dagen hade Riksspelmannen Eric Sahlström firats storslaget i Konserthuset, men det var först på kvällen som folkfesten flyttade utomhus, svällde över alla bräddar och förvandlades till något smått historiskt.
Redan timmarna innan syntes det att något märkvärdigt var på gång. Medelålders par vandrade i klungor, hand i hand i den augustiljumma kvällen, på väg mot samma mål. Samtidigt vällde musikälskare av alla möjliga slag in på konsertområdet. Trängseln tilltog snabbt.
Det rådde en stimmig festivalstämning på torget som man sällan får uppleva i Uppsala. Somliga hade fällstolar med sig och valde att lyssna bekvämt tillbakalutat. Andra stegade spänstigt in på den överbefolkade dansbanan framför scenen. Och längst fram trängdes de yngsta, mest hängivna fansen, ungefär som under Allsången på Skansen.
Orkesterledaren själv inledde evenemanget genom att berätta om när han uppträdde i Uppsala senaste gången.
- Året var 1965. Vi kallade oss för Hep Stars, och vi spelade på något som hette Kafé Paletten. Publiken såg ut ungefär som ni gör nu, berättade Benny Andersson och antydde att det unga popbandet Hep Stars musik var alldeles för högljudd för dåtidens gråhåriga publik.
Förmodligen hade de gillat BAO:s nostalgityngda folk- och dansbandsmusik bättre. Att varken Benny Andersson eller någon av hans orkestrar har besökt Uppsala på 47 år bidrog i vilket fall som helst till känslan av exklusivitet, att ett evenemang av det här slaget förmodligen aldrig kommer att återvända till Vaksala torg igen.
Medan solen kastade ett gyllene ljus på Vaksalaskolans nyklassicistiska fasad bjöd orkestern upp till schottis, valser och polskor. Temperaturen steg och Helen Sjöholm blev så till sig att hon spillde mineralvatten över halva klänningen.
Konserten var avslappnad, familjär och prestigelös men också fullmatad med sprudlande spelskicklighet och samspelthet. Trots det enorma formatet så märktes det tydligt att BAO efter elva år fortfarande är en sorts hobbyprojekt baserat på ren spelglädje.
Trots trängsel och brist på bajamajor, dålig sikt från flera håll och ett överfullt dansgolv, så gick det inte att ta miste på glädjen som också fortplantade sig bland publiken.
Många tycktes vilja sända en tacksamhetens tanke till Benny Andersson och hans bandkompisar för att de fick dela denna unika musikupplevelse med dem. Men den de ytterst bör tacka är faktiskt en blyg instrumentbyggare från Tobo.
Benny Andersson är styrelseledamot i Eric Sahlströms minnesfond, och vore det inte för den ödmjuke riksspelmannen från Norduppland hade den här folkfesten aldrig blivit av.
Tack Eric Sahlström.