Likt en trestegsraket tog det fram till den tredje akten innan talangtävlingen Imagine lyfte ordentligt. Men sedan bar de musikaliska vingarna för samtliga akter. UNT:s Adam Sjöborg ser stjärnstoft hos flera unga talanger.
Imagine Sweden är en musiktävling för unga musiktalanger i åldrarna 13 till 21 år. Under söndagen tävlade elva akter på Uppsala Konsert och Kongress om äran att få representera Upplandsregionen i riksfinalen i maj. Tävlingen ger aspirerande musiker en chans att få spela live samtidigt som den ger en fingervisning om hur talangpoolen ser ut i det svenska musiklivet.
Det är inget som stoppar en musiker eller ett band från att delta flera år i rad och söndagens final bjöd på en rad bekanta ansikten och akter. DJ Arthro (Tim Palm) tävlade även förra året och fick inleda årets final. Inte helt förvånande då han dragit upp en hel IT-central på scen. Teknikstuderande Tim tappar dock lite av sitt musikaliska fokus till förmån för tekniken.
Det är först vid tredje akten som finalen verkligen lyfter. Bandet ”No stress” skapades i februari och den äldsta bandmedlemmen i trion är 16 år gammal. Men musiken har en mognad som imponerar. Amanda har en säker röst och Amys cellospel ger deras musik en andra stämma.
Gitarristerna hänger likt marionetter, kontrollerade av bandets trummis, och sätter ton för Social Elites experimentella rock. Om det fanns ett pris för bästa intro skulle Social Elite vinna det. Tur det att tekniken fallerar just här och introt måste tas om. Men ledsångaren Ludwig Alexandersson har varit med förr och hela bandet tycks rycka på axlarna åt missödet. Konferencier Sanne får snabbt svälja sin mandarin och rycka ut för att säga några spontana ord innan musiken kan fortsätta.
Det ryktas att Diatrymas dånade trash metal fortfarande kan höras i UKK:s korridorer sedan förra årets spelning. I år är de mörkare, ruggigare och lika högljudda. Deras samspelta scenuppträdande är inte lika rockigt som förra året, men däremot lika tungt. Och det andas redan rutin över detta band som tar hem årets regionfinal.
I stark kontrast, men lika säkert, stod Josefin som ensam fyller hela scenen med sin pondus. Hennes röst och hennes egenskrivna sångtexter är två musikaliska ben som kommer föra henne långt.