Det finns ett omdiskuterat grepp i Steven Spielbergs "Schindler's list" från 1993: I en scen som visar hur nazisterna attackerar ghettot i Krakow för att skicka stadens judar till lägren ser Oskar Schindler en liten flicka i röd kappa. Allt annat är i svart-vitt, hon är i färg, som ett inskjutet stycke icke-realism. Regissören har själv förklarat hur flickan för honom symboliserar hur den pågående förintelsen var uppenbar för politiker på högsta nivå i USA, som ändå förhöll sig passiva.
Senare i filmen ser Schindler flickan igen, livlös lyser hon röd på en kärra med andra döda.
Spielberg har fått viss kritik för att den röda kappan, liksom hela filmen, sentimentaliserar och reducerar förintelsen till kitsch. Och det går att hålla med om att det finns ett problematiskt lager i porträttet av den tyske affärsmannen som blir hjälte medan offren förblir statister. Samtidigt finns något slående i hur Spielberg använder flickan i den röda kappan för att påminna om det allra mest grundläggande: Varje människa är en enda – och rymmer en hel värld.
Att jämföra Förintelsen med annat låter sig inte göras. Men lektionen om den enskilda individen går igen i många av historiens brott. För att de brotten ska bli möjliga krävs inte sällan att den enskilda människan görs till en del av en ansiktslös massa – eller till volymer för att tala vår tids språk. I Rwanda anses radiostationen RTLM ha spelat en avgörande roll för folkmordet 1994 – tutsier beskrevs i sändningar som hotande ohyra: "Radion ökade känslan av skräck, känslan av fara och akut allvar och gav lyssnarna anledning att agera", står att läsa i en dom från den internationella tribunalen för Rwanda.
Det är tunga dagar i Sverige just nu; polisen har bekräftat att torsdagens dåd i Trollhättan var ett rasistiskt motiverat hatbrott. Detaljerna kring vad som drev den 21-åriga mördaren kanske aldrig blir helt tydliga, men det är svårt att inte associera till Anders Behring Breivik eller John Ausonius. I Gellert Tamas bok "Lasermannen" är Ausonius tydlig med att han kände ett moraliskt stöd för sina handlingar i den invandringsdebatt som fördes i det omgivande samhället. Medan asylboenden brinner runtom i Sverige har tidningen Expo i veckan kunnat visa hur SD-vänliga Facebookgrupper fylls av uppmaningar till mordbrand: "Bränn ner allihopa men spika igen dörrar o fönster innan". Sydsvenskan rapporterar om att Sverigedemokraterna sprider adresslistor och kartor över flyktingboenden i Lunds kommun.
I en artikel på ämnet lyfter Uppsalahistorikern Hélene Lööw fram likheterna mellan vår tid och det tidiga 90-talet, med parallell utsatthet hos flera olika grupper: "Alla dessa vågor är delar av samma process, gärningspersonerna och motiven må skifta, men de bildar var och en för sig en del av den totala bilden." (Feministiskt perspektiv, 21/10)
Från hatsajter på nätet är det givetvis oändligt långt till hur det låter i Sveriges radio, men ändå hajar jag till inför P1 morgons torsdagssändning. De talar om flyktingar (naturligtvis, det finns ju inga andra ämnen), och om att de asylsökande beräknas bli fler. Programledaren frågar sin gäst: "Kommer ni att klara av den här anstormningen?"
Vad betyder egentligen det ordet? Låt oss bläddra lite i Svenska akademiens ordlista.
Där står att läsa: "an|storma v. -de. mest i pres. part.; anstormande fiender"
Vid sidan av krigsretoriken används gärna naturfenomen, som flödande strömmar, som metaforer för flyktingar. Eller plus- och minusposter i ett excelblad. En ledarskribent på Svenska Dagbladet twittrar triumfatoriskt om att alltfler har börjat betrakta invandringen som en ekonomisk belastning, och tillägger: "Det är politiken det handlar om, inte enskilda individer."
Men det är just det: Det handlar alltid om enskilda individer. Vad som kan hända när människor suddas ut till en svart-vit och oformlig massa, till volymer och statistik – det borde vi numera känna till.