I ett debattinlägg (DN 21/10) frågar sig DN:s Greta Thurfjell varför det, som kvinna, skulle vara fel att vilja behaga män. Hon ifrågasätter ”livsstilsfeminismen” och verkar längta efter att få vara en ”dålig feminist” – som ett slags revolt mot den feministiska revolten.
Men framförallt verkar hon vilja pröva sina tankar kring ämnet och söka svaret på frågan om vad det för henne skulle innebära att vara en ”huskvinna” och att bejaka sina privata, ”konservativa böjelser”. För att svara på detta menar jag att vi behöver diskutera själva begreppet. Kort sagt: Vad är en ”huskvinna”?
Thurfjell ger en definition – ”huskvinnan” är ”manstillvänd, det vill säga självförnekande, det vill säga killarnas favorit.” Hon är vidare ”explicit, traditionellt kvinnlig”. Thurfjell kopplar också samman ordet ”huskvinna” med den nedsättande (och omdiskuterade) benämningen ”husblatte” som syftande på hur en person med invandrarbakgrund gör sig till för en ”vit” majoritetsbefolkning för att passa in och göra karriär.
Det verkar som att Thurfjell försöker bygga konstruktionen kring hemmafrubegreppet – samtidigt som hon tar avstånd från att hemmafrun och ”huskvinnan” skulle vara synonyma med varandra. I en passage nämner hon Vigdis Hjorts roman ”Arv och miljö” där mamman beskrivs som oerfaren, naiv, barnslig och beroende. I romanen är mamman är slagen och kuvad av maken. Av Thurfjell beskrivs hon som ”sin tids huskvinna – en riktig huskvinna, det vill säga fjättrad vid sitt hus, sin familj, sin heder”. Men det är inte så som Thurfjell vill ha det – ”det är förstås inte sådan jag vill vara”.
Här uppstår dock några frågetecken. Om nu ”huskvinnan” framförallt är manstillvänd och självförnekande – var kommer ”huset” i ordets förled in i bilden? Och om nu den ”explicita, traditionella kvinnligheten” är kopplad till sysslor som matlagning eller omsorg om hemmet – är det förbjudet att utöva dessa om de inte primärt syftar till att tillfredsställa en man. Vad händer till exempel om en kvinna faktiskt gillar att laga god och tidskrävande mat, eller om själv hon njuter av att hemmet är rent och välstädat, det vill säga, raka motsatsen till självförnekelse? I rubriken beskrivs fenomenet som ”huskvinnans återkomst”. Men hur kan något som inte existerat historiskt återkomma? (Tidigare kvinnoroller på temat skulle ju kunna vara husmodern eller hemmafrun, men ”huskvinnans” funktion verkar skilja sig från dessa).
Vidare: Det är skillnad mellan att själv definiera sig som något och att – av sina meningsmotståndare – bli kallad för samma sak. ”Husblatte” är ett nedvärderande skällsord som aldrig skulle användas av personen som blir kallad för det.
Thurfjell undrar om hennes ”privata konservativa böjelser” kommer att skada henne. Så länge dessa mer har karaktären av att teoretiska konstruktioner är de tämligen harmlösa. Om hon däremot har för avsikt att realisera idén om ”huskvinnan” krävs eftertanke – vad innebär det i praktiken att faktiskt leva ett självförnekande liv? Kort sagt, är den ”privata konservativa böjelsen” en lockande dagdröm eller ett reellt alternativ? Självklart kan man leka med tanken att vara en ”huskvinna” – men för att en lek ska vara rolig krävs att vissa regler följs. Och det gäller att känna till dessa innan leken påbörjas – därav uttrycket ”om man ger sig in i leken får man leken tåla”. Man måste helt enkelt veta vad man skriver under på. Så vem är ”huskvinnan”? Och vem är mannen hon eftersöker?