Pär Wistrand drog in mig i arbetet med författarmöten i serien Konstsommar i Linnéträdgården i början av 1980-talet. Där lärde han mig att kultutrarbete också kunde vara att först släpa fram med än hundra stolar inför en författarkväll - och sedan ställa tillbaka dem i prydliga travar; att snabbt läsa in sig på en författare och sedan presentera densamma för publiken; att ha kaffe och vin redo, allt efter författarens önskan; slutligen att själv stå upp för mina texter och läsa dem inför publik.
Fast det var inte något han själv gärna gjorde med sina texter. Han kunde vara blyg ibland. Föredrog det skrivna ordet.
Pär Wistrand debuterade 1956 med diktsamlingen Tidaxel. Han hörde inte till den grupp femtiotalister som så småningom starkt och programmatiskt uttryckte sina vänstersympatier i poetisk form(Göran Sonnevi, Petter Bergman m fl) - även om också han s a s hade hjärtat till vänster - utan var mer en poet som utforskade det inre med hjälp av ibland torrt konstaterande, andra gånger sällsamt kombinerade, redogörelser av yttre intryck.
Vissa wistrandska dikter är som direkta meddelanden från gränssnittet yttre-inre med vardagligheter och naturiakttagelser, medan andra kan kräva många omläsningar innan de öppnar sig för läsaren.
Det har gått flera årtionden sedan Pär Wistrand gav ut någon bok. Men in i det sista, trots flera år av sjukdom, var han en arbetande författare, som nu har lämnat en stor mängd outgivna texter efter sig.
Ur samlingsvolymen Tidskrift, Bo Cavefors förlag 1976, citerar jag dikten Nattliga tecken.
Möt mig
med tecknen skrivna i din hand,
och handen fylld av penselns ringa motstånd
Solen redan på väg ned från snöns sällskap,
och denna natt kommer även räven fram till husen
-- Står där stel och smal med svansen rakt ut
och ögonen glimmar vid husknuten.
Försvinner sedan nedför backen
bort mot skogen. Där borta har den grytet,
hemma i mörkret och snön. Solen redan på väg ned
och dagen är ännu i sin begynnelse: Möt mig här
med tecknen skrivna i din hand
och ännu penselns lätta rörelser i ögonen
och kanske snön kommer tyst mellan tallarna
som är rävens hem och hemvist. Hans tecken
stämplade i snön med vilda kast mot villebrådet
syns i solen, redan på väg ned mellan husen
det skarpa skenet som natten skall hylla.
Möt mig med tecknen skrivna i din hand
och handen fylld av penselns ringa motstånd.
Pär Wistrand levde tillbakadraget. Han besteg inte lokala estrader eller försökte hävda sig i den svenska poesieliten. Han gav ut en handfull böcker, men arbetade i övrigt mest i det tysta. Nu har han lämnat sin fysiska Uppsalatillvaro och gått vidare med tecknen skrivna i sin hand.