Sverige har på relativt kort tid gått från att vara ett av världens mest homogena länder i kulturellt, etniskt och religiöst hänseende till att bli ett mångkulturellt land. Särskilt dramatisk har utvecklingen varit under de senaste decennierna. Nästan var fjärde svensk är idag antingen utrikes född eller barn till två utrikesfödda föräldrar. Den geografiska variationen är stor. I Södertälje ligger siffran på 52 procent och Malmö på 45 procent. Segregationen inom städerna bidrar också i viss mån till att dölja förändringen.
Den kulturella variationen har också blivit större. Länge var de flesta utrikesfödda svenskar från Finland. Idag har den positionen ersatts av Syrien. Andelen av Sveriges befolkning med rötter i muslimska länder utgör nu 8 procent, enligt Pew Research Center. En siffra som stigit snabbt och förväntas fortsätta öka, även om Sverige kraftigt skulle strama åt sin migrationspolitik.
Vad som däremot inte hängt med i förändringen är den svenska självbilden. Mångkulturen var länge känslig att diskutera den offentligt. Idag präglas debatten istället av yrvakenhet och polarisering. Ytterkantspositionerna utgörs av dem som tror att svåra konflikter är oundvikliga och dem som tror att ”moderniteten” övervinner allt och kulturella identiteter är irrelevanta,
Eli Göndörs bok, Religionskollision, är därför ett välkommet bidrag till debatten.
Göndör är både disputerad religionsvetare, med inriktning mot islam, och en driven skribent och samhällsdebattör. På knappt 140 sidor lyckas han på ett både balanserat och lättillgängligt sätt täcka in de svåra frågorna om tolerans, anpassning och pluralism som Sverige är i akut behov av att diskutera.
Som svensk jude, med erfarenhet av att ha bott och arbetat i flera länder, har Göndör själv haft anledning att fundera mycket kring identitetsfrågor och kulturmöten. Göndör framhåller att minoritetserfarenheten är central. Judar, armenier och shiamuslimer utgör alla exempel på religiösa och etniska minoriteter som i generationer utvecklat ett sätt att förhålla sig till livet i minoritet. Vissa andra grupper som svenskar och sunniaraber har däremot främst erfarenhet av att befinna sig i majoritetsposition. Det är ett potentiellt problem när två majoritetskulturer ska enas om spelreglerna.
Att leva i ett mångkulturellt samhälle kräver både kunskap och anpassning. Minoriteten måste anpassa sig till majoriteten. Men majoriteten måste också visa tolerans för minoritetens behov. För att samspelet ska fungera krävs framförallt tydlighet kring vad som ska utgöra gemensamma normer och vad som är upp till varje grupp. Utan en sådan tydlighet riskerar man en ond spiral av ömsesidig misstro och radikalisering som i värsta fall kan slå över i fientlighet. Kraven bör gälla uppförande snarare än åsikter och värderingar. Gränsdragningen är dock långt ifrån självklar. Speciellt inte i det offentliga rummet.
Sverige är visserligen ett mycket tolerant land. Men det är en tolerans som utgör en inlärd norm snarare än en hållning baserad på erfarenhet och kunskap av kulturmöten. En sådan artificiell tolerans riskerar lätt att falla när den utsätts för påfrestningar, ja rentav slå över i sin motsats.
Svenskar uppfattar gärna de egna kulturella normerna som uttryck för en universell moral. Konsensus ses som rent förnuft. Det skapar blindhet för kulturella uttryck, andras så väl som egna, och en moralisk kompromisslöshet. Göndör tar upp de upprörda reaktionerna mot den miljöpartistiske politikern Yasri Kahn, som ville hälsa på kvinnor genom att lägga handen på bröstet som exempel på hur svensk offentlighet reagerar känslomässigt på avvikelser. Den svenska statsindividualismen med dess jämlikhets- och jämställdhetssträvan sticker dock ut internationellt.
Göndör ägnar även en hel del utrymma åt att kritisera den svenska mångkulturpolitiken. Statligt stöd till samfund och organisationer som lever på att representera en viss grupp tenderar att gynna dem som söker konflikt. Det ligger en del i det. Speciellt när gruppidentitet blir ett institutionaliserat politiskt vapen. En invändning skulle vara att staten även kan sägas knyta dessa grupper närmare sig. Andra finansieringskällor skulle också kunna vara sämre ur integrationssynpunkt. Göndör har här en tydligt liberal hållning. Men framförallt är han en akademiker som kan skriva om svåra frågor på ett klart och tydligt sätt. Religionskollision är därför en utmärkt utgångspunkt för den som vill förstå de politiska dilemman Sverige står inför.