Storleken spelar ingen roll, påstås det. Det beror väl på. Den som försökt posta ett alltför tjockt brev eller upptäckt att byxorna krympt i garderoben håller antagligen inte med. Här ska vi dock inte ägna oss åt det materiella, utan drygt 3 000 tecken framåt fördjupa oss i litteraturens värld.
I lördags träffade jag en bekant, som tyckte att vissa av mina böcker är för tjocka och att femhundrasidiga biografier är svåra att läsa i sängen. Fullt begripligt. Ändå är 500 sidor inget att skryta med i dagens läge, framför allt inte ifråga om anglosaxiska romaner. Donna Tartts "Steglitsan" är till exempel 784 sidor i svensk översättning och Eleanor Cattons "The Luminiaries", som i höstas fick det prestigefyllda Man Booker-priset, räknar hela 834 sidor. Redan hälften så mycket (417) utgör en rejäl tegelsten, bara aning kortare än exempelvis Thomas Manns "Bergtagen". ”Big is beautiful” verkar alltså vara mottot för många moderna romaner.
Samtidigt finns det idag en dragning till det korta formatet. Inom romangenren skrivs fortfarande böcker kring 200 sidor, och novellen verkar på väg mot en ny storhetstid. Bland de mer spännande bokhandelsnyheterna på senare år märks Novellix utgivning av både nya och gamla noveller, snyggt formgivna och avsedda för den korta läsningen. Alice Munros Nobelpris förra året kan ses både som en bekräftelse av genrens betydelse och en inspiration för nya novellförfattare. Här skulle man kunna tala om ”less is more”.
Novellen är liten, men mindre kan det bli. Prosaformens fjärilshund är aforismen, elegant och diminutiv, men ibland svår att skilja från korta prosadikter. Den har alltid varit en litterär doldis, genom sin längd föga lämpad för brödskriverier och inte ens någon vanlig produkt på bokmarknaden. Det krävs många aforismer för att få ihop en bok, och till skillnad från lyriken presenterar man inte gärna en aforism per sida. Aforismen har också – törs jag påstå – varit en manlig genre, med salongslejon som La Rochefoucauld och Oscar Wilde bland de stora namnen. Bland de fåtaliga kvinnorna märks litteraturkritikern och essäisten Klara Johanson, som ursprungligen nedtecknade sina aforismer i det hon kallade dagbok, men som inte liknade någon dagbok som folk som du och jag skulle skriva, utan istället bestod av briljanta formuleringar, nedtecknade dag för dag.
Vår samtid är stressad. Allt ska göras genast och fort, och har man inte svarat på e-posten inom några timmar kollar gärna avsändaren att man ännu är vid liv. Vore inte aforismen idealisk läsning i ett sådnat samhälle? En kort glimt av lysande formuleringskonst, och sedan kunde man rusa vidare mot nästa möte, kanske en smula upplyst i själen. Det skulle inte ens krävas böcker. Tänk vilken guldgruva av aforismer twitter skulle kunna bli! Nya medier kan leda till nya litterära former, men också förnyelse av de gamla. En och annan twittrare ser sig faktiskt redan som aforistiker, och där finns också en hashtagg för haiku. Gränsen på 140 tecken är inget problem. ”En bättre författare är alltid tvetydig”, säger exempelvis Klara Johanson och utnyttjar då bara 39 tecken. Koncentration är en dygd hos skribenter, och aforismen är koncentrationens koncentrat.
Vår gräns går här, vid ungefär 3.500 tecken. Vårt ämne var litteratur, från maffig roman över elegant novell till fyndig aforism. Genrerna är mycket olika, till omfång och uttryck, men samtidigt mycket tydligt av samma art – liksom papillon, spaniel och grand danois alla är hundar.