På ytan är Susanne Johanssons bilder så sköra att man nästan inte vågar stanna och titta på dem i rädsla för att blicken ska ha sönder dem. Den glesa hängningen i Uppsala konstmuseums ”På en annan plats än den förväntade”, som lyfter fram ett trettiotal relativt färska arbeten av Johansson, bidrar till intrycket och gör att man till en början liksom smyger från bild till bild.
Med skira streck och penseldrag av pastell, krita och oljefärg bygger hon en naturromantisk värld som söker efter urformer eller definierade rum i det stora rummet som naturen utgör. Rotvältor, klippformationer, skär, dungar, vassruggar, tunga stenblock och krypin och gluggar.
Människorna som befolkar bilderna är ofta nakna, utelämnade, eller sysselsatta med att klättra upp, bestiga och betvinga ett landskap som ju längre en betraktar det blir allt mer mystiskt och undanglidande.
Gistna lador och skjul med spår av graffitimålares ensliga värv dyker också upp som lämningar efter de gestalter som antingen tydligt vänder sig bort från betraktaren eller nyfiket kikar fram mellan stammar och natur.
Den skira ytan är en illusion som inte döljer men väl beslöjar. Susanne Johanssons måleri och teckning är behärskat och kompositionerna är uppbyggda med en precision som går ner till varje litet enskilt streck. Bilderna är i själva verket inte alls gjorda för en hastig blick, utan kräver och lockar till ett långsamt och långt betraktande. Plats, tid och narrativ är, som museichef Daniel Werkmäster också skriver i en fin katalogtext, viktiga element hos Johansson men förblir höljda i ett suggestivt dunkel.
Om man vet att konstnären härstammar från norra Sverige är det gärna de skogarna man tror sig se. Precis som kunskapen om ateljén i Tierp gör klippor och skär till uppländsk skärgård. Men miljöerna kan lika gärna vara hämtade från andra ställen. Som betraktare knyter man dem dessutom gärna till sitt eget liv och sina egna minnen. Det kan man förstås påstå om alt man ser i berättande måleri och teckning.
Men hos Susanne Johansson blir den skenbart sköra ytan nästan som en fälla och när man en gång brakar igenom är man på något sätt omgiven av bildvärlden och står där lika ensam som de gestalter som befolkar den och är tvungen att orientera sig utifrån de referenser man har buteljerade i sin egen kropp. Det är också någonstans här som Susanne Johanssons bilder slutar blicka bakåt mot konsthistorien och romantikens jakt på det sublima för att istället inrätta sig i vår egen tid. Nästan som att de aktivt valde att bli samtida istället för kitsch.
Det är som om introspektionen har brutit sig ut ur det inre och äger rum i den vagt bekanta men inte preciserade naturen. De inre rummen har ersatts av de yttre. Det är en viktig kvalitet som, skulle man kunna säga, tar bilderna förbi motiven och gör att de aldrig hamnar i farozonen att urarta till mossdoftande vemodsdränkt skogspornografi.
Längst in i utställningen, i den tredje salen på museets bottenplan, bryts stämningen av några exempel på de eroderade stenansikten i olja som Susanne Johansson ofta har återvänt till. Det ger en fin kontrast till övriga rum och de avbildade skulpturerna talar på mycket begåvat sätt med den gamla stuckatur-ängel som finns i salen – huggen itu av tid och ombyggnationer. Det är en mycket lyckad, om än självklar, hängning.
Merparten av motiven återkommer i olika tappningar, vilket skapar en mängd dialoger i utställningen. Stor sten talar med stor sten. Björkdunge med björkdunge. Spretande rotvälta med spretande rotvälta. Det seriella utforskandet av motivsfärerna gör att betraktaren skärper blicken och försöker ta in bildernas egenheter eller idiom. Också det ett självklart drag i ett narrativt, föreställande måleri som får ett ovanligt stark genomslag hos Johansson. När effekten är som mest lyckad blir varje målning ett semikolon som leder vidare till nästa bild.
Det är svårt att låta bli att imponeras över behärskningen och det långsamma tempot i Susanne Johanssons bildvärld. Utropstecknen är aldrig fetade och övertydliga, men de finns där hela tiden, och påfallande många bilder som vid en första anblick framstår som relativt oförargliga stannar kvar i huvudet och mer eller mindre tvingar kroppen att gå tillbaka för en andra titt.