Två av stadens mer prominenta musiker har varit saxofonisten Roland Keijser och framlidna pianisten Gösta Rundqvist. På ett nytt dubbelalbum kan man hör dem tillsammans i olika format, från duo till olika kvartetter. Musiken varierar mellan eget material över den amerikanska sångboken. Inspelningarna är gjorda över perioden 1994-2007 och utgör en både lokal och nationell musikhistoria, mängder av högklassig musik.
Betydligt färskare dock är Berglund Band med sångerska Anna Berglund i spetsen. Hon och musikerna blandar in en känsla av soul och lite hiphop i musiken på albumet ”Drifting”, emellanåt doftar det lite Stina Nordenstam av det hela, ett gott omdöme om något. Annas röst har något av samma både sensuella och ironiskt gäckande i uttrycket. Pianisten Rui de Sant’ Anna Paes, basisten Tom Olovsson och trummisen Jesper Svensson backar upp det hela perfekt.
Trio X har väl kompat allt och alla, samt gjort mycket på egen hand. På ”Jojjes klassiska barnvisor” är det gitarristen & sångaren Jojje Wadenius som framför sina kultartade barnlåtar tillsammans med trion och Göteborgs Symfoniker. Det låter lite överlastat på sina håll men mestadels njutbart och Trion gör sig som vanligt bra.
En helt annan musik gör Jojje Wadenius med Norrbotten Big Band. Förutom ett antal nya originalkompositioner av namn som Maggi Olin, Monica Dominique och Joakim Milder. Även en gammal goding från Wadenius forna band Made in Sweden har letat sig in, ”Snakes in a hole”. Musiken är riktigt bra på detta dubbelalbum som gjordes som en 70-års-present till Jojje.
Trumpetaren Peter Asplund är så ofta i Uppsala att man nästan kan räkna honom som lokal musiker. Han är aktuell med albumet ”Songs of our lives” tillsammans med Vivian Buczek, också hon en flitig besökare här. Tillsammans gör de välspelad och välljudande musik, nyskriven dessutom med texter av amerikanen Jim Leopardo. Inte minst är det lättlyssnat melodiskt.
Det är det också när ett annat duktigt storband hyllar Frank Sinatra. Bohuslän Big Band har med sig gäster på ”Frankly!” som sångaren Erik Gullbransson och Wermlands Opera. Bra sväng och roliga arrangemang.
Vill man ha gammaldags sväng så ligger albumet ”Bix” bra till. Där hyllas en annan legendar, trumpetaren Bix Beiderbecke, som härjade i början av förra seklet. Han blev inte ens 30 år när han avled 1931 men har satt stora spår i jazzhistorien. Bandet Echoes of Swing spelar ett antal låtar som han förknippas med. Livar absolut upp dansen runt granen.
För den mer stillsamme julfiraren sitter Jens Thoresen och Olga Konkovas album ”December Songs” fint. På gitarr respektive piano improviserar de finstämt på olika julsånger, från ”White Christmas” till Det är en ros utsprungen.
Motsatsen kan sägas om japanska kvartetten Black String på albumet ”Mask Dance”. Där handlar det om expressiv musik som använder traditionell musik som utgångspunkt för improvisationer på instrument som geomungo, daegum, yanggeum och janggu. Inte hört något liknande tidigare, men spännande.
Då känner man igen sig desto tydligare när man hör Emile Parisien Quintet. Denna gång har man tyske pianisten Joachim Kühn med sig, en bra parkamrat till Parisiens saxofoner. Som gäster också Michel Portal på basklarinett och Vincent Peirani på ackordion, båda instrumenten ger lite ovanlig klangfärg åt genren.
En mening som hängt kvar genom åren härstammar från pjäsen och filmen ”Sven Klangs Kvintett”. Där sägs att ”alla danskar lirar dixie”. Det är förstås inte sant. Men däremot verkar det ofta att av de nordiska länderna så är Danmark det mest traditionellt hållna jazzlandet. Nu finns det ju förstås andra linjer också. Pianisten Jakob Christoffersen spelar med svenska musiker emellanåt och hans trioalbum ”We want you” har en anings krydda av E.S.T., alltså ungefär de bästa förebilder man kan ha.
Pianisten Jacob Anderskov är en annan ljuspunkt. Hans album ”Resonance” bjuder ett härligt avslappnande upplägg. Stråktrio plus lagverk och så Anderskovs lyhörda pianospel. Det hela blir en felande länk mellan jazz och klassiskt. Även Thomas Clausen och Francesco Cali tänjer på gränserna på ”The Voyage”. Kombinationen piano och ackordeon gör sig riktigt bra. Här är musiken visserligen lite mer åt det traditionella men den nostalgiska patinan ger en filmisk stämning. De 23 låtarna varierar mellan 1:22 och &:38 i längd.
Alltså tre belägg för att danskarna också kan. Om nu någon tvivlade.