Kanske är det lika delar förväntan och nostalgi som gjort "Gluntarne" till en sådan succéklassiker.
I dag den andra oktober är det tvåhundra år sedan Gunnar Wennerberg föddes.
Hans sångsamling ”Gluntarne” – med bilder av studentlivet vid Fyris – gavs ut 1849-1851.
Den blev snabbt populär; en veritabel ”Gluntfeber" bröt ut i landet. Uttryck som ”Uppsala är bäst”, ”Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen” eller ”Herre min gud vad den månen lyser” blev bevingade.
Förbluffande snabbt lyckades han placera sig på den svenska litterära och musikaliska kartan.
I Uppsala blev Wennerberg känd som en bohemisk, begåvad och karismatisk skarastudent.
Redan vid ankomsten visade han lejonklon och vägrade avlägga den gamla studenteden.
Denna hade varit i bruk sedan 1600-talet men var enligt honom förlegad och omöjlig att följa. Ändå var den obligatorisk för alla studenter. Problemet löstes genom att Västgöta nations kurator garanterade sin nye nationsmedlems uppförande – hur han nu kunde göra det.
Raskt kom Wennerberg in i de litterära salongerna och likaså efterhand in i en utåtriktad studentkrets som kallades Juvenalerna.
Medlemmarna ägnade sig åt kvartettsång och han bidrog med egna alster i ord och ton. Men till slut fanns bara två sångare kvar.
För dem skrev han de trettio sånger som ingår i Gluntarna, som vi nu kallar dem. De är duetter mellan två studenter; Glunten den yngre och naivare och Magistern den mer erfarne.
Efterhand som de blev färdiga framfördes sångerna med Wennerberg som Magistern/barytonen och Otto Beronius som Glunten/basen. Namnet kom av att den senare sjöng folkvisor där det uppländska ordet för grabb –”glunt” – förekom.
Här möter sålunda scener ur studentmiljön; både naturlyrik och romantik men också ”dagen efter”-ruelse eller oro för studier och ekonomi. Inledningsvis skildras parets första möte i kören Allmänna Sången – vars sånganförare Wennerberg senare skulle vara våren 1846. I de sista styckena tar så Glunten examen och vännerna bjuder varandra farväl.
Inte sällan innehåller texterna humoristiska inslag som i Nattmarschen i Sankt Eriks gränd. Där tar de båda vännerna – klart runda under fötterna – miste på en mötande människa och pumpen.
En annan gång har Glunten i Carolinabacken mött och blivit tvärförälskad i en vacker flicka som senare – vid en tentamen hemma hos professorn – befinns vara dennes hustru…
De enskilda gluntsångerna utspelas på olika platser i dåtidens Uppsala. Ett bra exempel är glunt nr 4 där paret från foten av det södra slottstornet skådar ut över nejden och ser både Kungsängsområdet, hamnen, Fyrisslätten, Danmarks kyrka, Domkyrkan, Celsius Astronomicum och rentav högarna i Gamla Uppsala.
Wennerberg är en föregångare när det gällt att ut över landet sprida kunskap i ord och ton om uppsalamiljöer; senare följd av Ulf Peder Olrog, Gösta Knutsson och Owe Törnqvist.
Varför blev – och är – Gluntarna så omtyckta? I sin gedigna Wennerbergbiografi (1986) gav Sven G. Svenson visst förord åt Lars Lönnroths funderingar härom. Denne menar att populariteten främst har två orsaker.
Dels speglas yngre studenters förväntningar på livet i Uppsala, dels väcks sentimentala ungdomsminnen hos akademiker ute i diasporan. Men all nostalgi till trots – viktigast är förstås att Gluntarna helt enkelt har mycket stora litterära och musikaliska kvaliteter.
I själva verket utgör de en viktig del i svensk vistradition – mellan Bellman och Sjöberg/Taube.
Wennerberg avled 1901 efter en förnämlig karriär som ämbetsman; långvarig landshövding i Växjö samt två gånger ecklesiastikminister. Tidig invald bland De Aderton blev han, fastän musikaliskt autodidakt, också ledamot av Musikaliska Akademien.
Han skrev psalmer (”Gören portarna höga”) och fosterländska verk (”Hör oss Svea”). Till den senare genren hör också ”Hur länge skall i Norden den döda fred bestå?” som till hans förtrytelse av lekfulla körsångare gavs den nya texten ”Hur länge skall på borden den lilla halvan stå?”
Utan jämförelse mest känt av Wennerbergs olika verk är ”Här är gudagott att vara” – särskilt som allsång.
Många vet kanske inte att den ingår i glunt nr 25 som utspelas i gräset vid Eklundshof.
Visan kommer säkert att höras ofta vid 200-årsjubileets alla arrangemang.