"Sebastian Johans saknar argument "
Det är inte konstruktivt att skriva nedsättande om människor som tycker annorlunda än man själv. För att vi ska landa i så kloka ställningstaganden och vägval som möjligt är det viktigt att olika sakargument ställs mot varandra, inte personangrepp. Jag uppfattas nog av många, som träffat mig eller läser min blogg, som en reflekterande person med god förmåga att lyssna på andra människor.
Centerpartister uppskattar självklart konst och särskilt konstnärliga folkrörelseinitiativ. Oavsett om vissa anser att bra konst berör så vill vi inte ha några kopior av diktaturverk i Uppsalas yttre offentliga rum. Särskilt inte i det rum som flitigast besöks av internationella turister.
Att försvara felaktiga beslut i dag med att det finns tidigare okloka beslut känns oseriöst och ogenomtänkt. Sakfrågorna handlar om lämpligheten med ett förtryckarrepresenterande monument i ett mycket offentligt uppsalarum och om hur vi undviker att något liknande händer igen. Centerpartiet anser att det är olämpligt med ett nyproducerat liknande verk i vårt offentliga rum och vi vill se en beslutsprocess som hindrar att liknande misstag upprepas.
Sebastian Johans (UNT 19/11) hårda ton kan bara tolkas som en brist på rimliga sakargument mot att diktaturverket ska bort från vårt offentliga rum och att konstbeställarprocessen måste uppdateras så att liknande misstag kan undvikas. Det kommer en kommunfullmäktigedebatt om detta misstag. Under den debatten får vi se vilka som har bärande argument för sina positioner. Dagens och gårdagens Uppsalabor representerar inga av de värderingar som kopian från DDR-tiden representerar.
Stefan Hanna, kommunalråd (C)
”En farlig väg att gå”
Svar: Stefan Hanna bekräftar genom att med sårad ton blanda ihop sin privata och politiska roll tesen om att inte vara särskilt nyanserad i sitt politiska värv.
Centerpartiets fradgande debattartikel om att ”omedelbart” avlägsna ”detta fruktansvärda motiv” som innebär ”att aktivt visa stöd för en kommunistisk politik” (27/9) är vidare frapperande nyanslös med en retorik som i långt högra grad än det aktuella konstverket för tankarna till de totalitära ideologier som blev 1900-talets tragedi.
Och genom att kräva en ”beslutsprocess som hindrar liknande misstag” vill partiet vidare avskaffa principen om armlängds avstånd, vilket är ännu ett steg på samma farliga väg.
Om Stefan Hanna inte stannar på sitt namn utan läser vidare i min artikel borde han rimligen se argumenten. Det spelar ingen roll hur många gånger man kallar Erik Krikortz projekt ”diktaturverket” eller ”förtryckarrepresenterande”, det blir inte sannare för det.
Sebastian Johans, konstkritiker