Senast 41-åringen besökte Uppsala, det vill säga under sommarens Botaniska-belagda ”A walk in the park”, nötte hans stora ekipage på varje tillgänglig bandcylinder. Så här lagom till den andra turnévändan för senaste albumgiven ”Granit och morän” nöjer sig Linköpingssonen med att förlita sig på grunderna.
Man kan säga att det är en slags högtidsstund för alla hardcorefans som kan recitera varenda textrad i sömnen. Dessa är ju som bekant några stycken. Bara Lars och en mick, omringad av lika många gitarrer som antal spår som ryms i låtlistan.
Winnerbäck tar avstamp i ”Lågsäsong”, en av de mer minnesvärda stunderna på annars ganska spretiga ”Granit och morän”. Även om Winnerbäck aldrig aspirerat på en plats bredvid de stora gesternas män lyser det igenom att han är spelsugen i afton. Nästan på gränsen till pratglad. Märkbart imponerad över sitt första besök i konserthuset stora sal bjuder han mellan låtarna på både mörka högstadieminnen, pusselbitar till textrader, ”om att ha lite för trevligt, lite för länge” och är allmänt charmigt avväpnande i sin torra självironi.
Lasse trivs – och vi med när en nedtonad ”Jag har väntat på ett regn” från ”Duagava” är minst lika drabbande som sitt bombastiska original. Att som låtskrivare ställa fram hela sin katalog i en avskalad sättning kan vara naket och avslöjande. Det finns partier under speciellt konsertens första halva där de välbekanta låtbyggena flyter ihop, men Lars ständigt vassa penna gör det fortfarande tillräckligt intressant.
Okej, helt ensam på scen är han faktiskt inte. Rutinerade Mathias Blomdahl ger ljudbilden färg när riktningsförändringen behövs som allra mest. Extra tydligt i bluestunga ”För dig” som inte klarar sig utan sina ekande solopartier.
Den största förtjänsten med upplägget är att gamla uttjatade hits får nya sammanhang att åter blomstra i. Sönderspelade ”Om du lämnade mig nu” och ”Elegi” framförs inte pliktskyldigt utan injiceras istället med ny kraft.
Bäst? Något överraskande lämnar spåren från svalt mottagna skivan ”Hosianna” störst avtryck. Nerven som Winnerbäck skapar i skivans titelspår är inget mindre än fantastisk. I avsaknaden av exempelvis briljanta alstret ”Monsterteorin” kliver ”Vem som helst blues” och ”Ett slags liv” in i dess ställe och ger valuta för entrépengen.