David Huang är bara 28 år men är ändå ett bekant namn, bland annat för att han under två år har varit Artist in Residence i Sveriges Radio. Uppsalapubliken har också sett och hört honom live vid ett flertal tillfällen. Han har vunnit flera priser och senast Anders Wall-stipendiet, som han i går kvitterade med sin stipendiatkonsert i Giresta kyrka. Och vilken konsert det blev! Programmet upptog två av pianolitteraturens tyngsta verk, Robert Schumanns"Fantasie i C-Dur op 17" och Franz Schuberts "Pianosonat nr 20 i A-Dur D 959". Dessa båda omfattande och svåra verk framförde Huang helt utan notstöd, med en glöd och en lidelse som nog saknar motstycke.
Schumanns "Fantasie" skrevs under den tid då han trånade efter sin blivande hustru Clara och förhandlade med sin blivande svärfar om giftermål. Det var en svår tid för dem båda. Fantasin innehåller alla de känslor som riste i Schumann då. Hans anvisningar talar för sig själva: första satsen ”durchaus fantastisch och leidenschaftlich”, den andra ”durchaus energisch”.
Huang förmedlade utomordentligt både kärleksglöden i första och, med enastående kraft och engagemang, det triumfatoriska övermodet i andra satsen. Den märkliga tredje satsen beskrev Huang själv som svävande mellan dröm och verklighet; ”durchweg leise” heter det i anvisningarna. Det blev kanske inte mjukt hela vägen, eftersom musiken uppfordrade Huang till dynamiska accenter, som emellertid inte alls kändes malplacerade.
Schumanns verk är ett ungdomsverk medan Schuberts sonat fullbordades endast två månader före hans död. Märkligt nog fann han ingen förläggare eftersom verket uppfattades som ”konstigt”. Första satsen beskrev Huang själv som den dödssjuke kompositörens ”hyllning till livet”.
Han gestaltade med all tänkbar inlevelse och gav verkligen allt. Det bottenlöst sorgesamma andantinot och det glättiga scherzot leder över till det avslutande rondot. Det inleds med ett Schubertskt vackert intagande tema som återkommer många gånger.
Efter så många känsloutbrott tidigare i verket är önskan efter ett försonande slut stark men det vackra temat slutförs inte. Det avbryts flera gånger av taktlånga generalpauser och satsen och sonaten avslutas i stället med några takter med ett helt annat tema som inte har förekommit tidigare. Detta är ett gripande avsked från livet och David Huang gav det en gripande gestaltning.