Man har nästan vant sig vid det; att det inte längre är en Hamlet, Nora eller Fröken Julie som man i första hand förväntar sig möta när man besöker Uppsala stadsteater, utan en Jan Stenbeck, Tjock-Steffe eller Håkan Juholt. Verkligheten har med råge tagit plats på stadsteatern på sistone. Vi behöver kanske inte uppehålla oss alltför länge vid detta faktum. Leif Zern har redan klokt kommenterat det på dessa sidor. Men att tänka sig ett självklart samband mellan aktualitet och angelägenhet gör man nog fel i. Trötta och pliktskyldiga klassikeruppsättningar slipper man förvisso gärna. Men ibland kan en uppsättning av ”Macbeth” eller ”En folkefiende” säga mer om vår samtids politiska förhållanden än all dokumentärteater i världen.
Nå, det är det dokumentära spåret som stadsteatern för tillfället tycks ha valt. Det är väl tillsvidare bara att acceptera. Denna gång är det Daniel Suhonens hett omdebatterade bok om Håkan Juholts korta tid vid det socialdemokratiska rodret som, väl närmast på rekordfart, dramatiserats av Stina Oscarsson. Det är inte alldeles galet tänkt att låta denna historia ta plats på scenen. Materialet innehåller ju utan tvekan en hel del dramatik. Här finns också några större skeenden och företeelser fångade: Socialdemokratins högervändning, den allmänna maktförskjutningen från politiken till näringslivet, mediedrevens makt. Allt detta är intressant. Och jag ser det gärna gestaltat på en scen. Men hur tusan göra fungerande teater av Suhonens ganska omfattande bok?
Oscarssons ingång är faktiskt riktigt smart. Ett gäng socialdemokrater sitter och väntar på Daniel Suhonen, som lovat komma för att berätta om sin bok. Men författaren dröjer och istället börjar politikerna själva spela upp bokens innehåll. Snart tar det ordentlig fart. Men riktigt levande dramatik blir det dock aldrig av det hela. Mer redovisning än gestaltning. Ensemblen gör dock vad den kan. Alltid lysande Aksel Morisse gör en Håkan Juholt långt ifrån den bild som etablerades när drevet var som värst. Moa Silén har ett härligt vredesutbrott som kulbon Åsa. Och Robin Keller, som gör några komiska fullträffar, är fint att återse.
Men som det ofta tenderar att bli i dessa verklighetsbaserade föreställningar, så är även här stoffet intressantare än formen. Det är med andra ord knappast någon stor konstnärlig upplevelse. Såhär: Är detta en föreställning som ger en spännande inblick i det politiska spelet? Absolut. Är det bra teater? Inte särskilt.