Konserten Hommage var just en tillbakablick på ett liv fyllt av musik, poesi och en hyllning till några av hans poet- och visvänner: Ulf Björlin, Lars Forssell, Carl Fredrik Reuterswärd, Gunnar Bohman och Olle Adolphson. Särskilt av den senare gavs ett nyansrikt porträtt. De två vännerna möttes unga och umgicks ofta ute på Sjösala. Adolphson fick också en särskild relation till pappa Evert och inspirerades mycket av den äldre vispoeten.
Sven-Bertil beskriver honom som alltid munter och skojfrisk, men många av hans sånger, inte minst de vi fick höra ikväll, visar en annan sida. Den flyktiga kärleken gestaltades i en ”Nu har jag fått den jag vill ha” som väl aldrig låtit så vemodig. Rörande var också när Taube berättade hur han stod där vid vännens grav på Österlen, i funderingar över hur väl de faktiskt kände varandra, och sedan gav en förföriskt vacker ”Ge mig en dag”.
Kring konserten anades havet som böljande ram, detta hav som också varit en musa åt Evert Taube. I inledningen reciterades Adolphsons existentiella dikt ”Frågar du havet” och kapellmästare Peter Nordahls komposition fångade dess skönhet och nyckfullhet, dess stora vågor och små vita krusningar på vattenytan. Överhuvudtaget hade Nordahl gjort ett fantastiskt arbete med såväl kompositioner som arrangemang. Särskilt den ganska uttjatade ”Trubbel”, som nu inleddes och avslutades med en kort recitation och annars lämnades fri åt orkestern, var en upplevelse.
Men kvällens huvudperson var förstås Sven-Bertil Taube och hans röst har nog aldrig låtit bättre, i sång såväl som recitation. Han rörde sig också skickligt mellan livets allvar och finurliga anekdoter och rev av historier i rasande fart, hela tiden med dramaturgisk framåtrörelse.
Jag har hört honom hela mitt liv (är döpt efter hans syster Ellinor Taube), och undrar med visst vemod hur detta arv kommer att förvaltas i framtida generationer. För om det är något han visar, så är det att denna poetiska musikvärld kräver något för att komma till sin rätt: en röstens konstnär och den djupare förståelse för materialet som ingen besitter bättre än Sven-Bertil Taube.