I Argentina är tango inte bara en dans, som i resten av världen; den är en livsstil, kanske en livsform. Den är ständigt närvarande, inget man kan lämna när man vill och sedan återvända till när det passar. Den är något synnerligen allvarligt.

Vi infinner oss i Katalins jazzbar på tisdagskvällen. Noelia Moncada har återkommit till Uppsala efter att ha besökt vår stad under fjolårets gitarrfestival. Hon åtföljs av den i Sverige bosatte tangopianisten Daniel Turano. Tillsammans kommer de att framföra ett program som skälver och vibrerar av passion och smärta, av melankoli, av vrede men också av glädje. Detta är mer än en konsert, det är en kamp som kommer att ta andan ut publiken. Vi kastas mellan ytterligheter i en serie häftiga urladdningar; det är tillvaron själv och dess villkor som utmanas på liv och död i en duell där ingen tänker ge sig och inga fångar kommer att tas. Moncadas vapen är hennes röst och hennes sånger. Hennes röst växer och förminskas; den är ömsom mjuk och varm, ömsom en ursinnig anklagelse. Hon träffar alltid mitt i hjärtat. Vi i publiken bevittnar denna kamp helt på egen risk; om vi överlever kommer vi att kunna berätta om den.

Moncada sjunger från första början med enastående inlevelse. "Garúa", "Fuimos" och "Barco Quieto" glöder mycket mer än på de inspelningar hon har gjort.

Turano är inte en följsam ackompanjatör. Han verkar inte ens stå på Moncadas sida, han agerar som om han vore hennes motståndare. Han markerar en annan takt än hennes sång; med sitt brutala men briljanta spel försöker han få henne att tappa rytmen genom att synkopera och markera obetonade taktdelar extra hårt. Det går inte. Halvvägs igenom konserten lämnar Moncada scenen en stund och då får Turano gestalta en tango helt efter sitt sinne. Han kreerar en mycket speciell version av "La Cumparsita" där det tycks som om han gång på gång tar sats med ett nytt intro som förberedelse för den välkända melodin. Men när han avslutar stycket med en eruption av ackord och toner inser vi att det är den han har spelat hela tiden, på sitt sätt, med de enkla, lättsmälta dragen avskalade och tangons pulserande hjärta blottat.

Moncada återvänder för den slutliga uppgörelsen. Carlos Gardels "Uno" kramar hjärtat. Hon tar av skorna för att vara friare. Avslutningsnumret "Che Bandoneón" som följs av "Como Dos Extraños" är nära att bli avgörande -– men denna kamp ska inte avgöras ikväll. Den fortsätter nästa gång Noelia Moncada står på en scen och möter sin publik.