Runt 1720, är svenskarna som bäst försökte avsluta Det stora nordiska kriget - som man egentligen förlorat redan 1709 i Poltava - satt Johann Sebastian Bach på sin kammare och plitade mer fredliga noter för glatta livet. Resultatet blev bland annat de magnifika sonaterna och tillika partitorna för soloviolin. Hans verk "Air on the G-string" kanske är största hiten men de här ligger inte långt efter.

Om det nu var tysk precision eller inte, men nästan exakt på utsatt klockslag stod Isabelle Faust på scenen i Sal B i Konserthuset. (Hon borde utan vidare ha fyllt stora salen, men det var ju ett extra plus att uppleva henne och Bach i en sådan här mer intim miljö.) Hon är ingen artist som man direkt uppfattar karisman hos. Snarare ger hon ett ganska beigt intryck när hon kommer in och placerar sig mellan två golvkandelabrar. Hon säger heller inget utan sätter bara igång att spela.

Men, glöm ordet "bara". En mängd slitna uttryck passerar direkt i huvudet: händerna går som lärkvingar, spelar som en yster vårbäck, musiken som ett rinnande vatten. Fyll i själva. Det här är en violinist som verkligen lever sin Bach, som andas sonater i parti(tor) och minut. Det märktes på hennes nya album och det märks här. Detta är Bachs musik som sakrament, som samtal, som kärlek.

Hans musik är ju så förunderlig. I fallet med soloverken tog han bort den för hans tid så vanliga kompet och får oss ändå att höra det i violinens brutna ackordspel, i melodiken som utmejslar sig ur harmoniken på ett närmast magiskt sätt. Man kan ju undra om var en slags "gudomlig" ingivelse eller om han kom på melodierna och sedan satte ackorden till. Smärtsamt vackert är det i alla fall på många ställen, kraftfullt livsbejakande på andra.

Isabelle Faust har själv sagt att hennes favorit är "Sonat nr 3". Det är bara att hålla med, kvällens höjdpunkt - i viss mån i tävlan med den avslutande "Chacconne" ur "Partita nr 2" - var utan tvekan just den.

Egentligen är det helt fel att avlyssna samtliga soloverk så här på ett bräde. De förtjänar att avnjutas i sin egen rätt en i taget, det kan bli lite mycket på en gång annars. Men Isabelle Faust gjorde att det kändes rätt i alla fall. Otroligt imponerande att Konserthuset lyckades få hit ett sådant världsnamn.