Det är inte direkt någon liten veranda det handlar om när Jill Johnson lever sin dröm. Snarare är det ett glittrigt Las Vegas som dyker upp i tankarna. Det är storslaget och påkostat när Jill som en av våra numera folkkära artister visar upp sig, med start i Beyoncés samarbete med Dixie Chicks, "Daddy's lessons".

Och det är i mycket sin pappas influenser hon hyllar här. Omgiven av ett ytterst kompetent band, där stommen är Bohuslän Big Band, sammanlagt 18 musiker på scenen. Lägg till två duktiga nycirkusartister, Joachim Assarsson & Karin Odermatt (från SVT:s barnprogram Jocke & Gecko), som ibland lyckades ta fokus från huvudpersonen själv.

Folkkär ja, det måste hon vara. Med biljetter som kostar från 700:- och uppåt fyller hon i stort sett Stora salen i Konserthuset. Som vanligt slås jag av att hennes publik har så hög medelålder. Med mina modiga sex decennier drog jag snarare ned medelåldern. Om det nu är för att hon tänker att publiken därmed är lomhörd vet jag inte, men volymen var förvånansvärt hög och faktiskt störande. Ibland önskade jag att jag haft hörapparat och kunde ha stängt av den. Det är synd, det förstörde en del av min upplevelse.

Annars var det imponerande på många sätt när hon vågar ta sig an låtar av musikvärldens stora. Hon låter Frank Sinatra, Dolly Parton, Sammy Davis Jr, Aretha Franklin och Stevie Wonder få hålla med sina bästa låtar som hon och bandet river av i maffiga versioner i till synes lekande lätthet.

Hon gör det bra i en avväpnande blandning av folkhemscharm och professionalism. I mellansnacken pratar hon om att det är svårt att få vara bred i Musik-Sverige. Men nog tror jag att det hon gör, är det så country, schlager eller här i klassisk storbandsjazz ändå hamnar lite i samma fack. Har hon något problem så är det nog att det sällan känns "på riktigt". Det finns något av ett filter mellan henne och låtarna, som att det aldrig får bli farligt eller kännas ända in i själen.

Bäst lyckas hon med det lågmälda avbrott då hon bara ackompanjerad av flygelhorn, kontrabas och gitarr, förmedlar sin sårbarhet i balladen ”I will never let you know”. Mer sådant!

Annars var det absolut roligt att uppleva en artist som verkade så uppenbart trivas på scenen. Scenografin, det superba bandet, låtvalet och en artist i Lars Wallins kreativa scenkläder, ett färgsprakande avbrott i februaris ofta grådaskiga vardag. Men lite kort för pengarna med under en och en halv timmes speltid kan tyckas.