När Carl Orff år 1937 först lät uppföra sitt nya verk, den ”sceniska kantaten” Carmina Burana (Sånger från Bayern) innebar det hans konstnärliga genombrott. Söndagens framförande av verket kunde förstås inte innehålla något sceniskt, musiken fick tala för sig själv; och som den gjorde det! Symfoniorkester, tre vokalsolister, jättekör och flickkör gav ett så hängivet framförande av att jag stundtals fick behärska mig för att inte brista ut i överväldigad gråt.
Carmina Buranas dikter (oftast s.k. ”vagantdiktning”) är skrivna på latin, medeltidstyska och -franska och innehåller de allmänmänskliga åsikterna om årstider, natur, krogliv och kärlek i både lyriska och ironiska tonfall. Överst av allt finns dock den obevekliga Fortuna, ödesgudinnan symboliserad av det ohejdbara livshjulet, och samma sång till henne både inleder och avslutar kantaten.
Ett ”live- framförande” av ett sånt här verk är oslagbart. Att få känna slag av bastrumman som ett knytnävsslag i magen, att få uppleva såväl piccolaflöjts som bastubas skilda klang- bidrag och att höra körens och orkesterns enorma skiften i dynamik, det är en nåd att stilla bedja om.
Kantatens 25 sånger med skiftande innehåll fordrar en genomtänkt tolkning. Den mycket väl förberedde dirigenten Francesco Acquista styrde allting mycket exakt. Att han dessutom bjöd både på temposkiften och oväntade tempoval visar att han hade sin egen tolkning klar för sig. Den stora blandade kören kunde gott ha haft fler sångare i mansstämmorna, men sjöng annars med både precision, snygg intonation och kolossal dynamik. Extra eloge till höga sopraner och duktig flickkör. Orkestern var klangrik och utmärkt, om än inte i perfekt balans stråkar mot blåsare/slagverk och kören.
Vokalsolisterna då? Ja, främst bland dem var barytonsolisten Calle Linden. Inte bara därför att han hade flest inpass, utan främst för han hade sån överlägsen röstkontroll, djupt eller extremt högt. Han bidrog också nästan ensam till framförandets ”sceniska” del med ett obetalbart mim- och kroppsspråk. Tenoren Michael Axelsson gav en övertygande skildring av ” den stekta svanens” lidande tillsammans med tveksamt ”medlidande” manskör. Sopransolisten Lydia Kjellberg, kärlekens förespråkare, hade i höga register en enastående klangbehärskning. I lägre register hade hon dock ett ”tonfladder”- vibrato som gjorde det svårt att höra hennes egentliga tonhöjd.
Sammantaget fick dock detta cykliska dikt- och musikverk ett så hänförande framförande att en spontan stående ovation från publiken följde. Mycket välförtjänt.