Stadsteaterns kostymförråd måste gapa ganska tomt. Det är nämligen kostymerna som är den viktigaste scenografin i Juvenalordens historiska exposé, som sträcker sig från inlandsisens glada dagar ända fram till dagen då den första svensken skickas ut i rymden.

Risken med att ta sig an hela historien är att det kan bli hattigt. Så är dock inte fallet med ”En rolig historia”. Föreställningen håller ihop. Detta tack vare snygga övergångar där en farbroderlig berättarröst för en dialog med en frågvis joker som tycks vara född igår.

Därför är det något av en snopen besvikelse när första akten slutar tvärt med en fallande ridå och inget mer. Det är en dramaturgisk miss att inte väcka publikens förväntningar på den andra akten. Men eftersom andra akten är så pass bra kan jag förlåta den saken.

Bäst är det när man får hjälp av faktiska historiska personer och händelser, så som Carl von Linné, Drottning Kristina eller regalskeppet Vasas jungfrufärd. Tänk att Linné var en sådan flärdfull och självupptagen diva, att Kristina lade sig till med gangsterfasoner efter sin tid i Italien och att Vasaskeppet sjönk eftersom en jungman drog ur proppen!

Svagare blir det när man ska ta greppet om historien utan att jorda den i någon specifik historisk händelse. Undantaget är episoden från ”pendlingsbåten” till Amerika. Då är det roligt hela tiden.

”En rolig historia” är ett spex som det svänger om. Man har tagit vara på ensemblens röstresurser. Sångnumren är ibland så bra att de kan platsa på Broadway. Det skriver jag förvisso utan att någonsin ha sett en musikal på Broadway, men jag vill tro att jag trots detta har ett hum om kriterierna. Andra gånger önskar jag dock att de var lite kortare eller inte alls.

Det är inte nytt att skoja om och med historien, men gör man det lika smart som i ”En rolig historia” känns det ändå fräscht. Smart på det sättet att man ser historiens komiska potential: att August Strindberg är perfekt för en grillning där Selma Lagerlöf är grillmästare, att Eva Ekeblads upptäckt av hur man gör brännvin av potatis är en självklar buskis och så vidare.

Som traditionen bjuder finns det inga namn på varken skådespelarna eller de andra som är inblandade i produktionen. Men det är en tajt ensemble, och det osar talang om flertalet. Särskilt skådespelarna som återfinns i de större rollerna vill jag gärna se på scen snart igen.