Schuberts pianosonater är av ett helt annat stoff än hans andra pianomusik. De är inga vackra, lättsmälta impromptus eller moments musicaux. De är slitna ur hans hjärta. Vem som helst kan inte göra dem rättvisa. Peter Friis Johansson har under ett och ett halvt års tid vid olika tillfällen och i olika lokaler framfört Franz Schuberts samtliga pianosonater. Han har utfört ett storverk. Schubert komponerade elva fullbordade pianosonater och de är alla krävande. Man behöver tid på sig. Att spela dem alla under ett par kvällar i följd, som Per Tengstrand gjorde med Beethovens pianosonater, tror jag inte är möjligt.
En Schubertsonat är inte som andra sonater. Man finner inte alltid de vanliga byggstenarna där man väntar sig att finna dem. Efter introduktionen av tema och sidotema följer inte alltid en genomföring utan Schubert öser på med nya teman och nya musikaliska infall. Plötsligt avbryter han sig mitt i en melodislinga och börjar på en ny. Kanske kommer den första tillbaka, kanske inte.
Denna avslutningskväll återstod att framföra nr 6 i a-moll, och den sista, nr 11 i B-Dur. Nr 6 är en rätt bullrig historia. Minimalistiska teman bryts av envist trummande, uppfordrande rytmiska figurer som inte tillåter några tempoväxlingar eller styrkevariationer. Endast i det dansanta scherzots triodel finns en sorts rofylld balans.
Den elfte och sista sonaten komponerade Schubert under sitt sista levnadsår och den fullbordades endast kort tid före hans död. Han visste att han inte hade lång tid kvar att leva. Kanske ville han summera sitt skapande i den långa sonaten. Kanske kan man betrakta den som hans testamente. Den långa meditativa första satsen avbryts då och då av en hotfull drill i basen vilket hindrar ett försjunkande i en harmonisk vila. Andra satsens vackra koral avbryts också av hårda markerade ackord. Scherzot drar förbi i rasande fart. Den sista satsen försöker gång på gång samla ihop några vackra teman som hindras från att utvecklas av utbrott i basen. Sä slutar allt i en furiös coda.
Peter Friis Johansson spelade bländande. Hans spel var auktoritativt och sparade inte på krutet i de ödesmättade partierna. Den sista sonaten höll publiken i ett järngrepp – ingen vågade andas förrän det sista ackordet klingat ut. Då bröt bifallet ut. Vilken avslutning på Schubertserien och på musiksäsongen i Giresta!